Reaktionerna om djursexlagen har varit bisarra
För ett par veckor sedan gav jag mig på riksdagens moralistiska beslut att än en gång kriminalisera tidelag, vilket utlöste en hel del kommentarer om kulturmarxisten på Aftonbladet som förespråkar samlag med kor och får.
Det finns skäl att återvända till några av de mer bisarra reaktionerna.
Min kritik mot lagen gick i korthet ut på att den är meningslös: alla övergrepp som plågar djur är redan i dag olagliga och det finns ingen anledning att tro att nya bestämmelser kommer att leda till att de ytterst få människor som har denna udda läggning åker fast (Från 1970-talet till mitten på 2000-talet har sammanlagt runt tio fall dokumenterats).
Ändringarna i djurskyddslagen, som klubbades efter en riksdagsdebatt där det framstod som att sexuella övergrepp på djur sprider sig epidemiskt genom landet, är således ett utslag av politisk moralpanik.
Det här är ingen originell åsikt. De juridiska remissinstanserna protesterade för allt vad tygen höll då förslaget presenterades och lagrådet, den myndighet som ska granska nya lagar innan de klubbas i riksdagen, påpekade bland annat att ett av kraven för kriminalisering av diverse beteenden är att straffet ska "utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke önskvärda beteendet".
Några andra skribenter anslöt till kritiken. I Aftonbladet ansåg Fredrik Virtanen att det nyvakna förbudsivrandet var kvasipolitik som stal kraft från verkliga förbättringar av djurskyddet och i Expressen förklarade en bekymrad Leif GW Persson att lagen gav honom dåliga vibrationer.
(Det är lika bra att erkänna att Fredrik och Leif är kompisar till mig, men det skulle förvåna något oerhört om det visade sig att dessa herrar gav sig in i diskussionen av solidariska skäl).
I mejlboxen såg det ut som ofta gör. Några hundra mejl om att muslimkramaren, feministvurmaren och bögen Cantwell nu försvarar mäns rätt att våldföra sig på grisar var ungefär vad brevskrivarna hade förväntat sig.
Om detta finns inte mycket att säga. Sex med djur är ett fenomen som de flesta av oss tar avstånd från, vilket i sin tur leder till känslor och starka åsikter.
Men reaktionerna tog sig ända in i det politiska finrummet, riksdagen. På sin officiella Facebook-sida insinuerade Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder att jag tycker om att ligga med djur och lämnade kommentarsfältet öppet för fotsoldaterna att ägna sig åt diverse spekulationer om min sexuella läggning.
Kan ni tänka er att Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin göra något liknande? Det skulle leda till rubriker och debattprogram. Hon skulle troligen inte överleva politiskt. Men Sd lyder som bekant inte under normala regler.
Sajten interasistmen.se uppmärksammade att Söder inte raderade kommentarer som utgör förtal, men fort som ögat avlägsnade kritik som hade framförts i tråden.
Det är nu inte bara Söder som har tagit ut svängarna lite väl mycket. Vänstertidningen Etc påstod i en kommentar felaktigt att Virtanen och jag saknade argument och drämde inte utan självförtroende till med att "om hbtq-personers rättigheter är hotade i Sverige så är det knappast för att det har blivit förbjudet med tidelag". Sant, men vare sig jag eller min kollega har hävdat något annat.
Förbudet mot tidelag avskaffades 1946. Att invändningarna mot nykriminaliseringen kan leda till så här pass högt blodtryck hos allt från en vänstertidskrift till Sverigedemokraterna säger någonting dystert om hur moralistisk vår tid är.
Men Perssons, Virtanens och min text ledde även till en helt annan och oväntad typ av reaktion.
Den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson erkände plötsligt på sin blogg att hon skämdes över att hon voterat som hon hade gjort. Hon hade inte satt sig in i ärendet ordentligt och efter att ha läst våra kolumner kommit fram till att lagen är eländig.
En kan ju tycka att en lagstiftare, inte minst en jurist som Abrahamsson, i förväg borde ha tagit reda på vad omröstningen handlade om. Men jag föreställer mig att det inte sällan är så här det går till i riksdagen: ledamöterna nöjer sig med att ta reda på vad partiet anser och trycker sedan i bästa fall på rätt knapp.
Icke desto mindre är Abrahamssons bloggtext intellektuellt hederlig. Samt politiskt modig. Det går nämligen inte att ha invändningar mot denna kriminalisering utan att riskera att framstå som perverterad.
Det är av detta enda skäl som samtliga partier, från Vänsterpartiet till Kristdemokraterna, röstade för en absurd lag.