Vet politikerna något som vi inte vet?
Uppgörelsen om statens framtida finanser, som innebär att Sverige kommer att fortsätta spara, går emot experter, basal matematik och politisk logik.
Det är något som inte stämmer.
Att bankekonomer och Svenskt Näringsliv krokar arm med vänsterpartiet hör inte direkt till vanligheterna.
Det är precis vad som hände efter förra veckans besked om att sex av åtta riksdagspartier kommit överens om att slopa kravet på överskott i statens budget och i stället införa ett mål om balans och att målet för den offentliga sektorns skuld ska vara 35 procent av BNP (i dag är den cirka 33 procent).
”Dumsnålheten fortsätter. Med balansmål kommer statsskulden som andel av BNP fortsätta att sjunka. Vi får fortsätta att stå ut med höga skatter, undermålig infrastruktur och besparingar inom välfärden”, skrev Swedbanks prognoschef Andreas Wallström på X.
”Det är inte ofta jag håller med V och MP i ekonomiska frågor. Men förslaget är alldeles för konservativt”, skrev Danske Banks chefsekonom Mikael Grahn på samma plattform.
Det krävs mer, tyckte Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt som vill att skuldmålet ska höjas till åtminstone 40 procent av BNP.
Det faktum att S ställt sig bakom uppgörelsen har lett till ett internt uppror. En av västvärldens lägsta statsskulder borde i vanliga fall ses som en straffspark av oppositionen, ett perfekt läge att rita upp ambitiösa framtidsplaner som kan locka väljare.
I stället blev det vad som har beskrivits som ett politiskt självmål.
En förutsättning för att det ska vara motiverat att staten håller krampaktigt i pengarna är att politiken levererar på sitt grunduppdrag.
Så ser det tyvärr inte ut i Sverige. Ekonomin har inte växt på tre långa år, arbetslösheten är betydligt högre än i våra grannländer och de flesta läsare kan nog komma på ett och annat som inte fungerar tipp-topp.
Det hela blir ganska obegripligt.
Så mycket klokare blev man inte vid presentationen av uppgörelsen.
Finansminister Elisabeth Svantesson pekade på att det är bra med marginaler om det uppstår kriser.
För att Sveriges skuld ska stiga till EU:s maxtak på 60 procent (som väldigt få länder ligger under) krävs underskott på i storleksordningen 1 800 miljarder kronor med oförändrad BNP, siffror som andas apokalyps.
Om svenska politiker ser ett sådant hot framför sig är ungefär nu en bra tidpunkt att upplysa befolkningen om saken.
Elisabeth Svantesson framhöll också att det ”inte finns några gratisluncher” och att Sverige redan får betala 15 miljarder mer om året på dagens skuld på grund av stigande räntor.
Vilket för oss till det här med matematiken.
Kalkylen bygger på resonemanget att investeringar är en utgift.
Det är inte riktigt så det fungerar. Att inte investera kostar nämligen också pengar.
Eftersatta vägar, järnvägar, elnät och bostadsbrist är saker som sänker tillväxten och kostar samhällsekonomin stora belopp, många gånger mer än vad Sverige betalar i räntor på dagens statsskuld.
I Storbritannien pågår just nu en intensiv debatt om behovet av att staten rustar upp. Liksom i Sverige växer ekonomin långsamt.
Skillnaden är att Storbritanniens statsskuld närmar sig 100 procent av BNP.
I en artikel i Financial Times argumenterar ekonomen Andrew Haldane för att mer investeringar är ett bra sätt att ta sig ur knipan. Han hänvisar till en analys av en brittisk myndighet som visar att en investering på motsvarande en procent av BNP gör att ekonomin efter tio–femton år växer två procent mer per år.
Det kan översättas till en avkastning på investeringarna på 9 procent om året, långt över vad Storbritannien betalar i ränta.
Just nu betalar svenska staten två procent i ränta för att låna pengar i tio år. Det krävs nästan kriminell inkompetens för att inte lyckats satsa på saker som ger bättre förräntning än så.
Fokuset på Sveriges skuld blir lite missvisande eftersom det offentliga också har stora tillgångar. I själva verket har staten en stor nettoförmögenhet, förra året uppgick den till 2 200 miljarder kronor enligt Ekonomistyrningsverket. Sverige är med detta sätt att räkna en av världens allra rikaste nationer.
Sverige påminner alltmer om en nojig prepper med källaren fylld av nödproviant och kontanter men som knappt vågar kika genom jalusierna ut på den försummade trädgården.
En av de mest lönsamma investeringar som finns är utbildning. I ett av jordens mest förmögna länder genomförs just nu drastiska besparingar på skolor över hela landet, enligt en rapport från Sveriges Lärare.
Frågan är varför. Det vore klädsamt om riksdagens partier masade sig ut till klassrummen och gav en vettig förklaring. Glöm inte att ta med miniräknarna.