Råstam får rätt om Quick – vad än överheten säger

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den här artikeln är kritiserad av Pressens opinionsnämnd.

Serierättsskandalen Thomas Quick rullar på. Han är som bekant dömd för åtta mord som han inte har begått, ett svårslaget rekord, antagligen världsrekord.

Nyligen beviljades Quick resning i det så kallade Johan-fallet, där han kommer att frias. Tidigare har han fått resning och friats i två fall. Svea hovrätt väntas inom kort besluta om resning i ytterligare två fall, Trine Jensen och Gry Storvik. Det finns ingen anledning att tro annat än att alla åtta domarna i sinom tid kommer att vara undanröjda.

Teoretiskt skall det inte vara möjligt att bevisa att en oskyldig person har begått mord. I så fall måste det vara falska eller manipulerade bevis. Det ligger i sakens natur. Ett flertal personer måste ha begått ett flertal allvarliga fel för att det skall resultera i åtta felaktiga morddomar.

Men det dröjde ända till förra året innan överheten äntligen fann någon som kunde prickas. Det blev journalisten Hannes Råstam, som i tre utomordentliga program i SVT berättade den förfärliga historien om fusk och manipulationer, lögner inför rätta, behjälpliga experter som förvandlade plast och lim till människoben eller hittade på ett barnamord i Quicks familj och använde det som ”förklaring” till hans seriemördande. Det var samhällskritik när den är som bäst och mest angelägen.

Men Råstam blev fälld i Granskningsnämnden för radio och television för att han skulle ha citerat felaktigt ur en dom, vilket han inte hade gjort.

Jag tillät mig då att i en kolumn ironisera över att det äntligen visat sig att åtminstone någon gjort fel i historien om ”seriemördaren Thomas Quick”, men att det dessvärre bara blev en kritisk journalist.

Det har nu lett till – rättvisans kvarnar mal i bland långsamt – att överheten funnit ännu en person som begått fel. Nämligen jag, eftersom jag i en lång uppräkning av olika inblandades trixande och fuskande påpekade att alla dessa faktiskt gått fria och att det gällde även den utredande polisen Seppo Penttinen ”som fabricerat bevismaterial och ljugit inför rätta”.

När pressombudsmannen Ola Sigvardsson, som inte tycks vara något ljushuvud, ville fälla detta sakligt korrekta påpekande med hänvisning till att Justitiekanslern år 2006 gjort den (bevisligen felaktiga) bedömningen att alla utredningar i fallet Quick var oklanderliga, så hade jag svårt att ta saken på allvar.

Vad JK fått för sig år 2006 var onekligen överspelat av den resningsprocedur som därefter med förskräckande tydlighet visat på grova fel i utredningarna. Bland annat att polisen Seppo Penttinen ljugit inför rätta och manipulerat utredningsmaterial. Men Pressens opinionsnämnd höll med pressombuds

mannen och fann att jag grovt förbrutit mig mot pressetiken. Jag är alltså i gott sällskap med Hannes Råstam. Och opinionsnämnden har lika fel som Granskningsnämnden.

Redan i det första resningsärendet, fallet Levi, visade det sig att Seppo Penttinen som edsvuret vittne berättade sådant som inte var sant när han beskrev exempelvis hur Quick i förhör visat sig känna till hur offret varit klädd. Domstolen blev där förd bakom ljuset. Quick hade, framgick det när förhörsprotokollen granskades, alls inte haft sådana detaljerade kunskaper som Penttinen vittnat om. Åklagaren som var motpart till Quicks advokat i resningsärendet instämde i detta. Svea hovrätt instämde genom att konstatera att Penttinen inte åstadkommit ”en rättvisande sammanfattning” (vilket översatt från juristspråk betyder att det var en orättvis sammanfattning, det vill säga osant). Och detta var ett av de vägande skälen till att Svea hovrätt beviljade resning i målet och att Quick senare kunde frias.

I de två fall som Svea hovrätt härnäst skall avgöra har Quicks advokat påvisat hur Penttinen förfalskat videoupptagningar när Quick vallas på brottsplatser i Norge. Av den oredigerade filmen framgår att Quick inte känner igen sig, flera gånger väljer fel väg och visar hur han band en snara om Trine Jensens fötter.

Dessa avsnitt har Penttinen klippt bort. Offret hade i verkligheten ingen snara om fötterna, utan om halsen.

Liknande manipulationer återfanns i vallningsfilmen rörande Gry Storvik. Bortklippt är sådant som visar att Quick inte känner igen sig på platsen. I stället har Penttinen lagt in en speakertext där han påstår motsatsen.

Den av riksåklagarämbetet förordnade tf chefsåklagaren Bo Lindgren konstaterade lakoniskt att det äkta, oredigerade, filmmaterialet från vallningarna inte tillåter de slutsatser tingsrätten drog. Det vill säga, tingsrätten fördes bakom ljuset av Penttinens fusk. Åklagaren anslöt sig därför till Quicks försvarare och förordade resning.

Jag har bara angett ett fåtal exempel på hur Penttinen lämnat oriktiga uppgifter under ed och manipulerat bevismaterial. Det finns mycket mer, det kommer bland annat att visa sig i Hannes Råstams bok senare i år.

Hannes Råstam är nu bortom myndigheters kritik eftersom han nyligen begravdes. Hans bok går säker, för den kan inte angripas av myndigheter som gransknings- och opinionsnämnd. Och i ett tryckfrihetsmål har sådana som Penttinen inte skuggan av en chans. Det gäller även det jag skrev här.