Min farfar var en småstadspamp

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Var kom farfar ifrån?

Plötsligt cirkulerade han i mitt huvud med sin pälskrage och feta cigarr.

Och gubben ville inte släppa taget.

Kanske ville han bara bli ihågkommen? Eller få någon sorts upprättelse. Eller erkänsla.

Vad vet jag?

Men farfar är passé. En omodern människa vars öde inte plockar några poäng. Som inte passar in.

Och kanske är det därför som jag inte kan sluta tänka på honom.

Farfar var en patriark.

En pamp.

En småstadspamp.

En man som steg in ett rum och roffade åt sig all uppmärksamhet. Alla skratt. En man som krävde, att farmor skulle ställa till med kalas åtminstone 300 kvällar om året. Och som kunde väcka bokhandlaren mitt i natten, bara för att han hade glömt att köpa julklappar till barnen.

En man som betalade I 20:s militärorkester att spela för farmor, när hon klev av tåget från ett av sina flyktförsök.

En man som tog fram sin revolver och sköt mot T-forden när den inte ville starta.

Alla visste vem farfar var.

En spörjande blick i köken. Jaha, ett barnbarn till, en Torsten. Jaha. Jaja. Och sedan kom fler historier.

Om hur farfar hade gormat och sparkat folk den ena dagen och hur han sedan blivit gråtmild och ångrat sig dagen därpå. Och tagit tillbaka allt han vräkt ur sig.

Och folk fick finna sig. Det var ju så då. Men de glömde inte.

Och så kom historien om tvätterskorna. Om kvinnorna som en dag tröttnade på skrävlet och översitteriet och visade var skåpet skulle stå. Hur de utan att yttra ett ord tog ett tag i farfars vargpäls och hur de sedan med lugna tag svepte honom fram och tillbaka bland isflaken i vattnet.

Och ställde tillbaka honom på bryggan.

Farfar stod där i sin droppande päls och försökte rädda det som inte längre fanns att rädda: ”Jag låter det gå för den här gången”, sa han myndigt. ”Men bara på ett villkor. Och det är att ni inte berättar det för någon.”

Ja, säkert. Visst.

Alla skrönor om min farfar är så här. Roliga, men strimlade av förakt.

Ett ”ge igen”.

En gång träffade jag en skogskarl. En man som gav mig en pusselbit, som jag vridit och vänt på sedan dess. ”Jag vill inte döma din farfar”, sa han. ”Och jag vet inte heller vad för sorts människa han var. Jag vet bara att sättet hans var hemskt.”