Jag vill inte bli äldre på ett osnyggt sätt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Två separata händelser smälter samman och tvingar mig blicka in i framtiden på ett sätt jag hade hoppats slippa ett par år till.

Först är jag med och hjälper två av våra äldsta släktingar att flytta till ett äldreboende som vi vet blir det sista. Två rullstolar körs in i en specialbyggd buss. Vi andra står kvar i bostaden och försöker ta beslut kring små och stora saker. En bokhylla från femtiotalet demonteras. Det finns en radiomöbel. Jag bläddrar bland skivorna. Jubel i busken följs av James Last och Artur Eriksson. Ömtåliga glasfigurer från utlandsresor. Sköra tygstycken viks till vila. Finporslin som sällan använts. Medlemsbok i HSB och Konsum.

Ett liv passerar revy och packas ned i bananlådor.

Dagen därpå kommer pensionsrådgivaren på besök. Det är dags att ta ett fastare grepp om mitt pensionssparande. De orange kuverten? Jag kan inte hitta dem. De har blivit förträngda, kanske slängda.

Pensionsrådgivaren sprider skräck i oss, men vi ler och tar en kaka till. Det är dags att ta ett fastare grepp om mitt pensionssparande. Det är inte för sent att åstadkomma en dräglig tillvaro efter pensionen. Men bra nära.

Vårt lilla månadssparande kanske täcker mjölken till kaffet. Men vi vill väl ha det lika bra i framtiden som vi har det i dag?

Ett dataprogram körs. Jag tänker på de där dataprogrammen man ser i amerikanska tv-serier. Blipp, buzz – we’ve got a match! Och vips är där en gärningsmannaprofil.

Gärningsmannen är en 65-årig man med en klen pension som knappt räcker till en förortstvåa och lite bräckkorv.

Det är jag. Om jag inte tar ett fastare grepp om mitt pensionssparande.

Ett par tusenlappar till i månaden, sen skiner solen över golfbanan där jag ler som Dressman själv för jag vet att rosén står på kylning hemma på terrassen.

Bilden av oss själva som gamlingar är nästan omöjlig att hantera. Roséflaskans immiga skimmer kan jag leva med, kanske även golfen i värsta fall.

Men det omvända? Ett svenskt äldreboende, synsvag, svårrörlig, höftledstrött och tovig i håret – den framtidsvisionen har ingen stark lockelse. Jag är inte rädd för att bli äldre. Men jag är rädd för att bli äldre på ett osnyggt sätt, utan solvargsgrin i mjukt motljus på en varm strand.

Det vet pensionsrådgivaren. Hennes ord är inlindade i rosé. Hon gör sitt jobb perfekt. Ge mig pennan.