Ryssland på marsch – Sverige lägger ner
Robert Mugabe var en gång frihetshjälte och hyllades över hela den afrikanska kontinenten, men förvandlade sig till blodtörstig diktator. I dag är Mugabes regim avskydd. Med den maktfullkomliges arrogans vill han samtidigt leka demokrat.
Men varje gång folket överger honom vid valurnorna ändrar han reglerna, räknar om valsedlarna eller slänger företrädare för oppositionen och den fria pressen i någon av sina fängelsehålor.
I jämförelse med Zimbabwe är Ryssland under Putin ett rikt land. Fast ur demokratisk och mänsklig synvinkel går Ryssland i fel riktning. Någon verklig opposition tillåts inte. Den fria pressen är hårt tuktad. Grundlagen manipuleras. Utrotningskriget i Tjetjenien ses som en framgång. Krigsmakten rustar.
Ingen skulle komma på tanken att kalla kritiska beskrivningar av regimen i Zimbabwe för Mugabeskräck.
Men Zimbabwe ligger långt borta. Dess påverkan på Sverige är, åtminstone realpolitiskt, marginell.
I Sverige möts pessimistiska beskrivningar av Ryssland ofta med obehag. Det anses vara en primitiv form av kritik. En föråldrad reaktion som luktar Sveaborgs fästning och kalla kriget.
Ändå har utvecklingen i Ryssland direkt betydelse för oss.
I 2006 och 2007 års strategiutredningar nämns flera säkerhetspolitiska mål och syften. Däremot inte Sveriges oberoende och nationella integritet. Men det talas mycket om bristerna i krisbekämpningen efter tsunamin och hur gränslös världen har blivit på sistone. Det är som om utredningen ville utbrista: Vad hjälper oss en pansarbataljon ifall den stora kometen kommer?
De flesta säkerhetspolitiska mål som där räknas upp har inte något med nationen Sverige att göra, de rör människorna som lever här. Flera av målen är sådana som en aggressiv makt eller en ockupant utan vidare skulle kunna ställa sig bakom och säkerligen kommer att ställa sig bakom och använda som motiv för att kränka nationen Sverige.
Vi kommer med vapenmakt för er egen säkerhet eftersom ni själva inte kan värna er.
En moderat försvarspolitiker säger att Sveriges oberoende försvaras i Masar el Sharif.
Det låter vackert och litet storsvenskt. Men är det sant?
Det finns internationella militära insatser som tjänar våra säkerhetspolitiska intressen, sådana som inte påverkar våra säkerhetspolitiska intressen men ska göras ändå därför att de tjänar en god sak, och sådana som skadar våra säkerhetspolitiska intressen.
Allt som är moraliskt, gott och vackert är inte automatiskt i svenskt intresse. Riktigt så unikt är inte Sverige, om än vänaste land uppå jord.
Vi lever i en gränslös värld. Även slutsatserna i de offentliga utredningarna förefaller gränslösa. En slutsats är till exempel att gränserna inte längre behöver kunna försvaras.
President Putin lovade dyrt och heligt att den nya demokratiska grundlagen skulle respekteras. Han var inte den som tänkte ändra lagen bara för att behålla makten. Efter slutförd mandatperiod skulle han avgå. Nu är Putin i stället premiärminister och partiledare, makten har han behållit. En anonym medhjälpare visas upp som president.
Ibland ses det som ett förmildrande drag att det ryska folket gillar vad Putin gör.
Tvärtom. Det är det som är problemet.
Många oroar sig över det svenska försvaret. Särskilt moderata väljare, som trodde att deras parti var försvarsvänligt, ser med förskräckelse hur politiker de själva valt tunnar ut försvarskraften. De förstår inte varför.
I fredags paraderade den ryska krigsmakten för första gången på sjutton år på Röda Torget. Ryssland är åter starkt. Ryssland kräver att bli åtlydd, inte bara respekterad, efter sin styrka.
Putin tog emot folkets och krigsmaktens hyllningar. Han har nu knutit samman det kejserliga stormaktsväldet med Sovjetimperialismen och sin egen regim.
Sverige har ingen säkerhetspolitik. Så varför skulle vi ha ett försvar?