Med min tandställning startade ökenvandringen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Minnenas allé har överbett och röd fotbollströja.

Mamma har plockat ihop en kartong med fotografier. Nästan alla tagna före puberteten.

Skolfotografiet från sjätte klass. Jag har tagit på mig IFK Göteborgs röda borta­tröja, mitt finaste plagg.

Inget namn på ryggen men jag önskar att det stod Jesper Blomqvist. Jag har öppen mun. Det har jag alltid. Jag kan inte stänga den.

Ett år före tandställningen.

Likadant varje gång jag ser en bild av mig själv som barn, jag lyckas alltid glömma det enorma överbettet.

Fotografierna blir som dubbelexponeringar, som ledtrådar till hur jag kunde ha sett ut i dag.

När jag åker utomlands ser jag människor med enorma överbett och tänker samma tanke: är det där jag som vuxen?

Det gör jag inte i Sverige. Här finns nästan inga defekta tandrader. Inga enorma överbett.

De värsta fallen fångas väl upp av tandregleringen redan innan högstadiet, åtgärdas och slussas vidare ut i livet med normala tänder.

För vem vill se annorlunda ut.

När de första identitetshandlingarna tillkom i medeltidens Europa var det ansiktet, inte fingeravtrycket, som avgjorde en människas identitet.

I passen beskrevs munnens form, näsans storlek, födelsemärkens placeringar.

Ansiktets geometri är fortfarande lika unikt som ett fingeravtryck. Vi är våra ansikten.

Skolfotografiet från sjätte klass. Precis i skarven mellan den jag var och den jag blev. Den plågsamma insikten om att inte vara en tillräckligt talangfull fotbollsspelare för att bli uttagen till distriktslaget. Känslan av att allt redan var över.

Ett år senare satte tandläkare Glans in en glänsande metallräls som löpte över båda tandraderna.

Ökenvandringen inleddes. Högstadiet. Tre vedervärdiga år med grillkrydda i tandställningen. I kartongen med fotografier finns inga bilder från den tiden.

Men jag minns att vuxna brukade säga: Det kommer att bli fint när det är klart.

Och det blev fint.

När tandställningen var borta kunde jag stå framför spegeln med stängd mun och tänka: är det där jag?

Det var som en främling.

Nu bläddrar jag bland fotografierna. Om det inte vore för samhällets välvilliga rädsla för det avvikande hade jag sett annorlunda ut i dag. Jag kan ibland undra hur.

Och förstås, vem jag hade blivit.