Sverige inför valet: champagne, lyxkrogar och högre löner
STOCKHOLM. Tar man hissen till trettonde våningen på Brunkebergstorg 2 i Stockholm kommer man till restaurang Tak. En vanlig lunch denna sommar sitter män och kvinnor, mest män, i små bås vars skyddande, veckade väggar påminner om snäckskal och andra sitter vid panoramafönstren med hänförande utsikt över huvudstaden.
Karlarna bredvid mig pratar om Spotify. De låter nöjda. Jag antar att de köpt aktier som gått upp.
Servitören som skyndar till mitt bord har skägg och talar engelska. Strax upptäcker jag att de flesta i personalen tycks tala engelska. Och har skägg. Det finns nog inga svenska servitörer att få tag på.
Rapporter om valrörelsen brukar utspela sig i förorter och glesbygd, platser med problem, platser där missnöjda medborgare ventilerar sin misstro mot politiker och etablissemang.
Det är en svensk verklighet.
Det andra är här, på Tak, och den är minst lika verklig.
Jag granskar lunchmenyn och funderar på om jag ska välja Fish Stew (grillad lax, vårlök, champinjon, sötpotatis, wakame och laxrom), Donburi (kejsarhatt, enoki, shiitake, ris, koriander och rostad lök) eller Soba (sobanudlar, högrev, yaki–sobasås, tomat, zucchini och shichimi togarashi).
Karlarna bredvid mig diskuterar intensivt, business, resor, hur man hanterar personal i det företag man nyss köpt upp. Jag försöker tjuvlyssna men det är svårt. Sorlet i den stora lokalen är för påträngande. En kvinna snett framför mig skrattar högt men inte för högt.
Utanför panoramafönstren pulserar Stockholm. Nere på gatan stod nyss Frederik von Sterneck, 56, nybliven koncernchef för Nordic Flanges Group, och väntade på en affärskontakt. De skulle luncha på Hobo, en ny krog i gatuplanet. Jag frågade hur de senaste tio åren varit ekonomiskt och yrkesmässigt.
– Lönen har gått upp, det har absolut blivit bättre. Vi har 120 anställda, jag har svårt att se att någon fått det sämre.
Visst finns bekymmer. Vi stressar vansinnigt, sa von Sterneck. Och så har vi invandringsfrågan som alla talar om.
– Det här landet byggdes av invandrare. Finnar. Italienare. Jugoslaver. De nya som kommer – de behövs. Vem ska göra jobbet om vi inte har invandrarna?
En av dessa invandrare gick förbi. En byggarbetare med gul väst och plasthjälm på huvudet. Han talade i telefon, det lät som rumänska.
Höjde jag blicken såg jag lyftkranar, de svängde över stadens hus som antingen skulle bli högre – nya våningar, terrasser – eller som plötsligt försvunnit – stod inte en kåk där borta i hörnet Malmskillnadsgatan–Mäster Samuelsgatan? Har de rivit den? Bygger de nytt?
Något som ska bli större och flottare.
Så ser det ut i hela Stockholms innerstad. Man kommer knappt fram på grund av alla ny-, till- och ombyggnationer.
von Sternecks telefon ringde. Lunchsällskapet satt inne på Hobo och väntade.
– Jag har ett fritidshus uppe i Vemdalen. Där ser jag ingen rasism. Vi har en fabrik i Örnsköldsvik. Där ser jag heller ingen rasism.
Vi tog i hand när von Sterneck skyndade in. Handslaget var fast, på gränsen till för hårt, ett handslag från en framgångsrik, säker och energisk man.
Jag hejdade en karl som gick förbi. Johan Tengelin, teknisk producent på världskulturmuseet i Göteborg, på väg till ett sammanträde.
– Min ekonomi har utvecklats jättebra på tio år, sa han. Jag har inget att klaga på.
De här korta intervjuerna funderar jag på medan jag analyserar Taks lunchmeny. Jag försöker minnas vad wakame är. Har jag någonsin vetat det? Låter bekant... och vad är shiitake? För att inte tala om shichimi togarashi? Jag googlar Taks hemsida där det står:
”Modern gastronomi med nordiska huvudråvaror och japanska tekniker och smaker. Lekfulla kreationer som är lätta att tycka om. Gjorda på råvaror vi omsorgsfullt valt ut efter säsong. Ett genuint hantverk i varje detalj, från rätterna till sakeglasen som är speciellt framtagna för oss, och med Frida Ronge som kreativ ledare.”
Jag väljer Fish Stew och tackar nej till de föreslagna vinerna, Chardonnay 2016, Petit Chablis, Guilaume Vrignaud. A glass of water please. Servitören är som sagt engelskspråkig.
Medan jag väntar på maten kan jag fundera på om jag befinner mig i en bubbla.
På sätt och vis gör jag väl det.
På sätt och vis inte.
Det finns gott om statistik som visar den häpnadsväckande ökningen av levnadsstandarden av Sverige:
1997 sålde Systembolaget 292 000 liter champagne. 2017 sålde Systemet 1 665 000 liter.
1997 var den genomsnittliga lönen i Sverige 17 900 kronor (motsvarar 22 780 kronor i dag). 2016 var den genomsnittliga lönen 32 800 kronor.
Svensken har alltså i genomsnitt 10 000 mer i månaden att röra sig med. Det märks på hur mycket vi reser, och lustigt nog på att antalet semesterresor till Thailand på andra sidan jordklotet har halverats på åtta år. Förklaringen: Vi är mätta på Thailand, vi har varit där så mycket, enligt tidskriften Vagabonds årliga resebarometer.
Krogen tröttnar vi däremot inte på. 1980 omsatte den privata restaurangkonsumtionen i Sverige tio miljarder kronor. 2016 var omsättningen 110 miljarder.
Så när jag sitter på Tak och äter min fiskstuvning, den är god men lite besvärlig, man får äta försiktigt för att inte spilla på skjorta och kavaj, är jag en del av en svensk massrörelse. God mat. Goda drycker. Härliga upplevelser.
Notan tack. Sedan ut på terrassen. Det är den ny-nya grejen i Stockholm. Serveringar på taken. En bar. Bekväma stolar och fåtöljer. Man ska liksom flyta ut efter en hektisk arbetsdag och sippa på en drink, gin är förresten den ny-nya-nya grejen och inga bonnmärken tack, det ska vara lite exklusivare grejor som Hendrick's och Bombay Sapphire, och drinkarna har namn som Mandarin Oriental och Osaka Ice Tea.
Jag ser ut över stan. Globen. Gröna lund. Slottet. NK:s berömda snurrande klocka känns väldigt nära.
I en soffgrupp sitter en man och två kvinnor. De dricker Nomad, en drink på gin och rabarber. Till lunch? Vi har halvdag i dag, säger mannen, Johan Wegelius, 48.
– Min livskurva har gått uppåt, säger han och pekar med armen snett mot skyn som om han beskriver ett flygplan som lyfter. Han säger att man får upp lönen antingen genom att skifta uppgifter inom företaget, Wegelius och hans två kamrater arbetar i en tysk jättekoncern, eller också kan man byta arbetsgivare.
– För tio år sedan var jag student, säger en av kvinnorna, Louise Ottosson, 33. Jag studerade marknadsföring. Sedan dess har jag arbetat på PR–byrå i England, Electrolux, hos en vinimportör och på en PR–byrå i Sverige.
Sedan erbjöds hon arbete i den tyska koncernen.
– Jag är nöjd med min lön. Ett tag till.
Hon skrattar. Wegelius skrattar.
Alla jag talar med beskriver sina yrkesliv som en ständigt uppåtgående kurva. Någon säger: det är väl självklart att man får det bättre när man blir äldre.
Någon annan säger: det har blivit bättre och bättre, det brukar väl vara så?
Har man växt upp i denna gyllene tidsålder är det lätt att betrakta världen på det viset. En ständigt uppåtgående kurva. Största bekymret är att det också gäller bostadspriserna.
Och nedanför terrassen ligger riksdagshuset, den enda plats i staden där domedagskänslan sprider sig.