Dilemmat med löftet ”inte en spänn till talibanerna”
I samma ögonblick som det internationella biståndet till Afghanistan upphör kommer landet att kastas in i en än värre humanitär kris.
Därför är det ett svårt dilemma för västvärlden att hålla det löfte man utfärdat: ”Inte en spänn till talibanerna”.
Begreppet myntades av utrikesminister Ann Linde. Det låter både lätt och självklart med tanke på talibanernas brutala styre när de hade makten förra gången och eftersom talibanerna satt stopp för två decennier av västliga försök att förvandla Afghanistan till en demokrati.
Enda sättet att säkert nå målet är att stoppa allt bistånd till Afghanistan. Problemet är att viktiga samhällsfunktioner då snabbt skulle kollapsa.
Afghanistan är ett av världens mest biståndsberoende länder. Beräkningar visar att mer än 70 procent av utgifterna i den afghanska statsbudgeten finansieras med bistånd från utlandet.
En stor del av hälso- och sjukvården liksom utbildningen i landet betalas med biståndsmedel.
Kanske är länder som Kina och Ryssland som nu ser en chans att flytta fram sina geopolitiska positioner beredda att bidra. Detsamma gäller en del förmögna affärsmän med fundamentalistiska böjelser från Gulfstaterna. Men för att täcka bortfallet av biståndspengar krävs enorma belopp.
Eftersom landet den senaste tiden inte bara drabbats av krig utan dessutom av svårt torka är årets skördar dåliga. För att afghanerna ska kunna äta sig mätta behövs hjälpsändningar från utlandet.
Ett dilemma är hur omvärlden ska kunna hjälpa vanliga afghaner utan att för den sakens skull stötta talibanerna.
Svenska Afghanistankommittén, SAK, har varit verksam i landet i decennier med skolor och hälsocentraler som bland annat finansieras via svenskt bistånd. SAK hävdar att verksamheten kan drivas utan att några pengar går till talibanerna.
I talibanernas fickor
Men en förutsättning för att de och alla andra biståndsorganisationer ska kunna verka i landet är att de förhandlar med talibanerna och följer de regler som talibanerna sätter upp.
Anställda, exempelvis lärare och sjuksköterskor, vars löner betalas av bistånd, måste betala skatt till talibanerna vilka därmed får inkomster som är en direkt följd av biståndet.
Med tanke på den enorma korruption som florerar i landet blir det också svårt att garantera att inga hjälppengar hamnar direkt i talibanernas fickor.
Även om talibanerna upprättar en religiös diktatur är de beroende av att åtminstone tolereras av befolkningen om de ska kunna sitta kvar någon längre tid. Därmed blir allt bistånd som gör att nödvändiga samhällsfunktioner kan upprätthållas också ett indirekt stöd till talibanernas regim.
Utan bistånd ökar sannolikt det folkliga missnöjet med talibanerna och deras tid vid makten förkortas.
Men det sker i så fall på vanliga afghaners bekostnad som riskerar att svälta ihjäl, dö av brist på sjukvård eller inte få lära sig läsa och skriva.
Sverige och de flesta andra länder brukar normalt ha inställningen att även om ett land är en diktatur ska folket inte straffas för det. Därför ger Sverige bistånd till länder som styrs av diktatoriska regimer, som exempelvis Tanzania och Belarus.
Ska en annan ordning gälla för Afghanistan?
Öka flyktingströmmen
För tillfället har nästan alla västländer frusit sitt bistånd som går direkt till den afghanska regeringen. Internationella valutafonden har blockerat tillgången till lån man gett landet.
Långsiktigt avgörs frågan till stor del av vilken typ av styre som talibanerna upprättar. Än så länge försöker de visa upp ett mer mänskligt ansikte.
Amnesti åt alla. Kvinnor ska få arbeta och flickor gå i skola. Deras styre ska respektera mänskliga rättigheter och pressfrihet. Påstår de.
Blir det verkligen så kanske en del av biståndet kan komma igång igen. Återgår talibanerna till samma extremism som förra gången kommer penningströmmen att sina permanent.
Det känns givetvis inte bra att bidra ekonomiskt till talibanernas styre. Men att låta bli kan få följder som kan drabba omvärlden på andra sätt.
Risken för riktigt stora flyktingströmmar ökar dramatiskt om afghanerna svälter eller blir utan utbildning och sjukvård.
Så det som ser ut som en självklar sak i ena änden kan få allvariga och oönskade effekter i den andra.
Statsminister Stefan Löfven är en av många regeringschefer som kan få svårt att stå fast vid sitt löfte:
– Vi kommer inte på något sätt att ge något bistånd till talibanerna.