Är det verkligen så här vi ska ha det, eller?
Vad var det egentligen som hände med Posten – sprutade dom in idiotgas i hela företaget, eller? Man kan ju faktiskt undra, nu när rationaliseringarna och förändringarna blir synliga för oss alla.
En gång i ungdomen kom jag hem och berättade att jag hade fått extrajobb på posten. Mor min strålade som om jag blivit miljonär. Så fint och rekorderligt ansågs postverket vara på den tiden. Varje lördag gick jag i ottan till postkontoret på Torpagatan. Jag sorterade brev och delade sedan ut dem. Jag vill minnas att mitt distrikt var närmare tusen hushåll. Jag minns också att jobbet var kul; enkelt och monotont på ett skönt sätt.
Häromveckan skulle jag besöka nyss nämnda postkontor i ett postalt ärende. Döm om min förvåning när det inte fanns kvar. Det enda som återstod av denna veritabla bastion av statlig stadga var en liten löjlig kiosk i ena hörnet, med en skylt där det stod Svensk Kassaservice.
Förvirrad åkte jag hem till min fru och frågade om råd. Med ett gåtfullt leende förklarade hon att jag skulle ta mig sjuhundra meter i andra riktningen, till en liten livsmedelsbutik som vi gemensamt har avskytt i alla år.
Jag lydde hennes instruktion och fann mig stående utanför butiken, misstroget stirrande på en skylt. Det var den blågula postsymbolen med hornet, som tidigare hade suttit vid postkontoret på Torpagatan men nu alltså hängde vid en blåsig rondell där ingen ville vara.
Väl inne i butiken sträckte jag frågande fram mina paketaviseringslappar till en flicka i röd nylonkappa. Hon förklarade att det var bara att ställa sig i kön så skulle jag få hjälp. Jag förklarade att jag inte var där för att handla mat, utan skulle hämta post. Då ropade hon till killen som satt i kassan: ”Post!”. Han nickade och tryckte på en knapp, varefter han lutade sig fram och sade till en vit plastbox på en stolpe: ”Leffe, post!”
Och jag stod där stum och tänkte: vad var det för fel på den gamla posten? Inget alls, om ni frågar mig. Trevliga expediter och inte en massa tjafs.
Nu kom Leffe. Han såg inte glad ut. Han tog mina lappar och försvann. Och jag stod där stum och tänkte: undrar hur det ser ut där mina paket ligger?
Är det kött och diskmedel och post huller om buller?
Nu kom Leffe tillbaka. Han såg inte glad ut. Han ålade sig in under en hylla med rakhyvlar och batterier, tog fram en manick och började lysa på mina paket. Det pep när han lyste. Sen lyste han på mina lappar också tills det pep igen. Då var han nöjd. Jag fick mina paket. Sedan fick jag tränga mig förbi alla kunder som stod i kö för att handla mat. Dom såg inte glada ut.
När jag kom hem stod min fru i köket och slog på ett kuvert. Hon såg inte glad ut. Hon försökte få ett frimärke att fastna. Det var den nya färdigslickade sorten med självhäftande klister bakpå. Självhäftande? Jo, pyttsan. Vi fick tejpa fast skiten.
Och precis så här ska vi ha det i många år framöver. Tills en ny stjärna ska förnya posten.