Polisen bryr sig inte om en vit kvinnas sällskap
Vi är inne på de sista semesterdagarna i södra Frankrike och det är bländande vackert vart man än tittar. Sommaren är lång på de här breddgraderna, men i övrigt liknar det mesta en sång av Tomas Ledin. Det är ljusblått, molnfritt, och sandigt mellan tårna och inte en burkini så långt ögat når, eftersom förbudet ännu äger laga kraft i kustorterna i Provence (vilket ju inte har med Tomas Ledin att göra, bara för att vara tydlig).
På kvällen åker vi över till Italien. Gränsstaden Ventimiglia är betydligt ruffigare än sina systerorter på franska rivieran. På piazzan utanför tågstationen blandas afrikanska gatuförsäljare med lokala heroinister och unga kärlekspar tätt hopslingrade, utan någonstans att ta vägen för att fullborda sina tonåriga lustar.
Vi flanerar, tar ett glas och äter en pizza innan det är dags att ta sista tåget tillbaka.
Ett par minuter före avgång kliver en pojke någonstans i tonåren på. Han är svart, klädd i shorts, t-shirt och flipflops. Han tittar lite förstrött på oss innan han krånglar sig ned i ett litet utrymme bakom sätet på andra sidan mittgången. Snart kommer en till och sedan ytterligare ett par. De pratar inte med varandra, men det är uppenbart att de är där av samma anledning. En av dem har en svagt skelande blick och öppen mun, hans uppsyn skvallrar om ett lätt intellektuellt funktionshinder. Han lägger sig till sist på golvet.
När gränspolisen kliver på på nästa stopp är det honom de hittar först. På ett tåg är det svårt att gömma sig alldeles oavsett kreativt tänkande och efter ett par, tre minuter har samtliga pojkar lokaliserats och lurats fram ur sina gömmor.
När en av konstaplarna kommer gående åt vårt håll får mitt resesällskap något jagat i blicken och väser:
– Jag hittar inte mitt pass.
Han är född av franska föräldrar i Paris och har levt hela sitt liv på franskt territorium, men hans historia är den icke-vite fransmannens vittnesmål. Ungdomsår av id-kontroller på gatan och pendeltåget – ofta av en och samma poliskonstapel, en lika delar sadistisk och sorglig maktmanifestation i det lilla.
Men kontrollen den här gången uteblir. Den franska polisen är inte intresserad av män över 35 i vit kvinnas sällskap. De letar efter småpojkar på flykt.
Det är en nattlig kurragömmalek, med given utgång. De två konstaplarna är så mänskliga de kan i sina sökmetoder.
– Hej killar, hur är läget? Varifrån kommer ni?
– Jag är från Eritrea, säger en pojke på engelska.
– Afghanistan, säger den skelögde, nästan entusiastiskt.
– Okej, ni får gå av med oss här.
Det hela förflyter helt odramatiskt, ingen gör motstånd eller höjer rösten, men när den ena polisen gör en sista genomsökning av tåget sliter sig några av pojkarna på perrongen och springer in i snårskogen som omger oss.
– Två försvann, jag har en kvar här, rapporterar konstapel ett utan större drama till sin kollega.
Bredvid honom står den skelande pojken ensam kvar snällt och väntar.
Wow!
En studie från Brunel University i London bekräftar att människor som statusuppdaterar om sina träningsvanor på sociala medier har en stark överrepresentation av narcissister. Studien visar också att bilder från gymmet tillhör de mest gillade, trots att de uppfattas som provocerande. Länge leve Facebook - där personlighetsstörningarna får härja fritt.
Wtf?
I Storbritannien tillhör 14 procent av befolkningen etniska minoriteter, men när brittiska premiärministern Theresa May samlade sina 28 ministrar för ett första officiellt foto var det fler lila slipsar på bilden (fyra) än människor med icke-europeisk bakgrund (två). Då är det ändå en fördubbling jämfört med David Camerons tidigare regering.