Lider vi svenskar av en kollektiv empatistörning?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi befinner oss på ett av Sveriges största varuhus. Plötsligt fastnar jag i rulltrappan, tumlar nedför med kassarna, skär upp ankeln så att blodet rinner och männi­skorna runt omkring gör – ingenting. De höjer inte ens på ögonbrynen. I stället skyndar de förbi hela spektaklet, för de är svenskar, och sådana här pinsamma incidenter tycker vi inte om. Oh nej.

När ett gäng unga män ­häromveckan omringade en 13-årig flicka i Nässjö och sextrakasserade henne tills tår­arna rann, då blev det så där obekvämt igen.
Är det något som inte ingår i den mytiska kadern av svenska värderingar så är det vardagsmod. Neutralitet är preferensen, i dag såväl som under brinnande världskrig. Vänd bort huvudet. Gå vidare. Mind your own business, som britterna skulle säga, om det inte var för att man i Storbritannien faktiskt har civil­kurage.
Så fort jag såg ut att ha problem under åren som utlandssvensk – inte bara i England – kom främlingar fram för att höra att allt stod rätt till. Hyfs verkar föda hyfs. En främling bemöter dig med värme och respekt, och på ­något vis minns din hjärna detta när det är din tur att sträcka ut en hand. Du stirrar inte ned i din mobil eller går in i full ”Flugornas herre”-mode, som mina medpassagerare gjorde nyligen när utrymningslarmet ljöd i Stockholms tunnelbana. Det är så att man misstänker att vi lider av en kollektiv empati­störning.

Tänk om det fanns en förmildrande omständighet till vår svenska kyla. Att vi, säg, var blyga offentligt men svämmade över av värme online. Men under anonymitetens skydd frodas föraktet för våra medmänniskor.
Fråga vilken kvinnlig journalist som helst och hon kan vittna om vilka värderingar svenska män spyr ur sig i våra mejlkorgar.
”Varför skriver du inte om tafsande blattar?”, vill arga Anders et al. veta. Gärna med en grovt sexistisk knorr. Well, jag anser att våldtäkt bör straffas hårdare. Oavsett om gärningsmannen heter Hasse eller Hassan. Men de som ofredar på festivaler och småstadsgator är i minoritet. Och de bryr sig inte ett dugg om era ilskna mejl och Facebook-inlägg. Så vad jag vill veta av er manliga skrivbordskrigare är: vad gör NI när det gäller? När kvinnor ofredas offentligt?
I Nässjö gjorde de – ingenting.

Lisa Bjurwald