Är politikerna sämre på att stifta lagar?
Har våra politiker blivit sämre på att stifta lagar?
Med tanke på alla konstigheter vi har sett de senaste åren så finns det anledning att ställa frågan.
Bara sedan årsskiftet har vi sett ett par anmärkningsvärda sågningar av olika departements pillande med paragrafer.
Först tog sig lagrådet, den myndighet som ska granska lagförslag innan de läggs fram för riksdagen, an Arbetsmarknadsdepartementets remiss om att visselblåsare ska få starkare skydd då de slår larm om missförhållanden på en arbetsplats.
Nja, ansåg juristerna. De föreslagna paragraferna är så vaga att det är svårt att fastställa vad de innebär. De "medför uppenbara risker för problem" då de ska tillämpas i verkligheten.
Lagrådet påpekar även att den arbetstagare som tror att en sådan lag innebär "en betydande förstärkning av skyddet mot repressalier kan visa sig stå på osäker grund".
Kort sagt, detta är en lag som lurar folk.
Någon vecka efter denna sågning satte Högsta domstolen tänderna i mordparagrafen, som skrevs om 2014. Tanken var att livstid skulle bli normalstraffet för mord, men de högsta juristerna konstaterade att paragrafen var så uselt skriven att det finns risk för att det i själva verket blir svårare att tillämpa lagens strängaste straff.
Ett fiasko som inte blir mindre anmärkningsvärt av att dåvarande justitieministern Beatrice Ask varnades för denna konsekvens innan den nya paragrafen klubbades. Ask struntade dock i juristernas suckanden. Det gjorde för övrigt även den socialdemokratiska oppositionen, som glatt tryckte på ja-knappen.
Listan på mindre lyckade lagstiftningsprodukter från departementen går att göra betydligt längre.
Den politiska förhoppningen om att kunna stänga Öresundsbron stoppades efter den kraftigaste juridiska invändningen i mannaminne och varnande finger har höjts för kommande terrorlagar.
Riksdagens år 2009 stiftade lag om kontakt med barn i sexuellt syfte, i dagligt tal kallad groominglagen, var så snäv att åklagare inte kunde använda den. En undersökning genomförd fyra år senare visade att endast fem av 617 anmälda fall ledde till åtal.
Och skälet till att bedragare och lycksökare vänt sig till assistansersättningarna och lyckats skoja till sig miljon efter miljon beror ytterst på vagt utformad lag.
Även på EU-området och inom skattelagstiftningen går det att hitta dumheter, men det är så tekniskt komplicerat att jag inte ska tråka ut er med detaljer.
Vad beror tokerierna på? Jurister jag pratar med och som lojalt har tjänstgjort på departementen under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar säger att utredningstiderna för nya lagar bara blir kortare och kortare.
Det politiska tålamodet tycks ha blivit kortare och antalet parlamentariska utredningar som grundligt går igenom sina ämnen innan förslag läggs fram verkar bli färre.
Det säger sig självt att något så komplicerat som lagstiftning måste få ta sin tid för att bli bra.
Juridiken är inte sällan frustrerande. Det finns, på goda grunder, en inbyggd tröghet i arbetet med paragraferna. Lagen är ett finmaskigt nät som har utvecklats under århundraden. Förändringar måste analyseras noggrant och sättas in i ett större perspektiv: vilka blir konsekvenserna av den här det här förslaget?
Dålig lagstiftning kan få alla möjliga trista konsekvenser. Snuskgubben som försöker lura till sig sex med småtjejer på nätet går fri, Röda korset-chefen är plötsligt misstänkt för att ha finansierat terrorism och en integration mellan Malmö och Köpenhamn som har tagit årtionden att genomföra spolieras för att politiker drabbas av panik.
Mitt underlag är bristfälligt. Möjligen är jag orättvis och alarmistisk i överkant. Men jag tycker mig se en utveckling mot att det ska gå lika snabbt att lagstifta som att twittra.
Så utarmas rättsstaten.