Folk fnyser åt gentlemannen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
På förstasidorna var det trångt med elände, mord, sjukdom och kändisar så veckans bästa nyhet smög sig undan i Vetenskapsradion. Om den hade uppmärksammats efter förtjänst kunde en löpsedel se ut ungefär så här:
Människan
ÄR GOD!
Nyheten handlade om att forskare i en ny studie kommit fram till att vi inte föds som egoister, utan tvärtom med en inneboende vilja att hjälpa andra - även när det inte gynnar oss själva.
Det låter ju nästan för bra för att vara sant, men eftersom det var ett tyskt institut och en svensk professor inblandad väljer jag tills vidare att tro på nyheten. Inte ens reportaget om den nya Hollywoodtrenden med tortyrfilmer där folk blir borrade i huvudet lyckades få mig ur balans, för nu visste jag att människan i grunden är god och det kändes som en bra start på dagen.
Själv är jag uppfostrad på den tid då vardaglig hjälpsamhet var självklar. Man höll upp dörrar, man reste sig och lämnade plats åt äldre, man lyfte barnvagnar, man bar tunga kassar och man reflekterade inte ens över att improvisera fram en lögn för att slippa undan när någon kompis skulle flytta.
Den riktigt gamla sortens gentlemannaskap bemöts
i dag ofta med misstänksamhet. Även då man upplåter sin plats åt en äldre dam på bussen måste man räkna med att faktiskt få nobben i form av ett nedlåtande leende.
För att inte tala om den urgamla seden att öppna dörren för en kvinna. Det är som att tigga om en fnysning. Som om man trodde att dom inte kan själva.
Men sånt får man sätta sig över. Om det sitter i ryggraden att hjälpa till så gör man det reflexmässigt, och de allra flesta uppskattar gesten. Det tror jag åtminstone. Men jag är nog lite skadad. Jag gillar att hjälpa folk. Jag mår bra av att känna mig nyttig, vänlig och omtänksam.
Jag kan på fullt allvar kliva fram till människor som står med en karta och ser förvirrade ut. Ibland kan jag nästan leta efter turister som vill bli fotograferade framför ett turistmål. Det har till och med hänt att jag stannat för att hjälpa till när någon fått motorstopp.
Vadan denna hjälpsamhet? Jo, helt enkelt för att jag tror att ett samhälle där vi inte hjälper varandra är ett helvete. Då kan vi lika gärna börja borra varandra i huvudet.