Vem kommer ihåg Annette Kullenberg?
Här sitter man och filar på sin egen odödlighet.
Det går väl sådär.
Tiden är en slinka. Glömsk och lögnaktig. Orättvis är hon också.
Jag är inte ens tjugofem men om någon viskar ordet eftermäle börjar kallsvetten rinna mellan skulderbladen.
Man sa en gång att inget Aftonblad utan Annette Kullenberg, och det kändes verkligen så, man kunde inte leva utan hennes spalter. Sedan slutade hon. Efter ett tag kunde man knappt minnas att hon hade varit där.
Och nu sitter man här i samma baksidespalt, vecka efter vecka, och filar på sin egen odödlighet.
Som om.
Sedan tänker jag på Eleonora Duse. Nej, försök inte ens låtsas att du vet vem.
Eleonora Duse heter någon som har ett citat längst ner på sidan i min almanacka:
När vi blir gamla är det bara en sak vi kan ångra, att vi inte gav tillräckligt av oss själva.
Det är hennes bidrag till evigheten.
Eleonora Duse var, enligt Wikipedia, en italiensk skådespelerska. Född 1858. Död 1924.
Efternamnet visar sig vara felstavat i almanackan.
På samma sida står det att hon blev känd som rival till den franska skådespelerskan Sarah Bernhardt.
På Sarah Bernhardts Wikipediasida står däremot inte ett ord om Duse.
Jag antar att det är på samma sätt som att den ryske brottaren Alexander Karelin alltid kommer att vara Tomas Johanssons rival och inte tvärtom.
Men Eleonora Duses ord har ändå tagit sig ända in i nästa sekel, in i en billig svensk almanacka, mellan kongolesiska ordspråk och svampiga gamla filosofer. Vecka trettionios visdomsord.
Jag läser det igen. Jodå, det är en plattityd av episka mått. Ett helt menlöst citat. Jag antar att man tyckte det även då, när det begav sig.
Och där uppstår nästa tanke. Vilka kommer att representera vår tids tankar i framtidens almanackor?
Och efter att man i ren skräck stött bort bilden av Mia Törnblom ser man framför sig hur barnbarnsbarnet parkerar svävaren på garageuppfarten, langar fram den rumpljumna almanackan ur bakfickan och längst ner på sidan möts av citatet:
Hitler var ond. Men han kunde klä sig.
Alexander Bard.
Och han har ingen aning om vem Alexander Bard var eller vad han uträttat, men han tänker att det känns som ett lite sorgligt eftermäle. Och sedan känns det ingenting längre.
Tiden är en slinka.