Mumbo jumbo-snack tar över leken mellan politiker och pressen
Det fanns en tid, märkligt nog ända in på 60-talet, när i synnerhet en viss finansminister kunde överlämna ett färdigt manus med frågor och svar till den stackars radioreportern. En sådan intervju var alltså snarast en form av politisk teater, författad av mer eller mindre dramaturgiskt begåvade departementstjänstemän.
Det var framför allt medspelarna inom public service som lät sig behandlas på detta sätt av den politiska makten. Det var ett sätt att se på det journalistiska uppdraget som mycket lite skiljde sig från tillståndet i världens diktaturer.
När journalisterna på Sveriges Radio och SVT milt revolterade mot denna strikta ordning föddes det något överdrivna begreppet ”revolverjournalistik”. Vi befann oss då fortfarande på 1960-talet.
I de friare umgängesformer som därefter växte fram mellan politiker och journalister - man uppträdde enligt tidsandan mer jämlikt och sade du till varandra - uppstod ett listighetsspel där politikerna ofta drog det kortaste strået. Väl förberedda intervjuare klurade ut frågor avsedda att sätta politiker på det hala. ”Vilket råd ger du ett ungt par i dagens Stockholm som saknar bostad?” frågad man Tage Erlander. ”De får väl ställa sig i bostadskön”, svarade statsministern rättfram och häcklades därefter i decennier, eftersom alla visste att den kön tog minst tio år. Men statsministern hade ju inte gärna kunnat råda ungdomarna att köpa svart.
”Hur mycket kostar en liter mjölk?” frågade man Olof Palme, som inte oväntat visade sig ha begränsade erfarenheter av sådana inköp.
Dylika succéer med hjälp av listiga frågefällor drabbar ytterst sällan dagens svenska toppolitiker. De duckar mer eller mindre elegant undan varje besvärlig fråga genom att svara på en helt annan fråga, om nödvändigt gång på gång och klarar sig för det mesta. Särskilt i korta tv-intervjuer, som nämligen måste ta slut efter 90 sekunder. Undantagen uppstår i de situationer då tv-reportern har tillräckligt med tid och mod att ställa om frågan gång på gång utan att ge sig. Bosse Ringholm och Maud Olofsson har åstadkommit klassiska fiaskon när de fastnat i den fällan.
På samma sätt som det inom journalistkåren vuxit fram föreställningar om den superlistiga frågan finns det inom politikerkåren ett missriktat ideal om att det är ett tecken på smartness och elegans att sabotera intervjun. Carl Bildt har en driven teknik som går ut på att rätta något förment sakfel i den fråga han just fått för att därefter gå till motattack med en egen fråga och svara på den i stället. Det kan vara underhållande att se, men leder förstås ingenstans. Vilket i värsta fall är meningen.
Fredrik Reinfeldts teknik när han är som värst går ut på att intellektualisera frågan, trassla in sig i konstiga ord och ställa om frågan till sig själv i en helt annan form och sedan spela missförstådd. Det är inte lika kul att se och framför allt, kan jag försäkra, är det inte så kul att sitta där som reporter och försöka få till ett vettigt samtal när allt blir pannkaka.
Försvarsminister Karin Enström försöker härma denna teknik men gör det så oskickligt att hon själv framstår som kraftigt underbegåvad. Det är plågsamt att se. Gudrun Schyman bedriver en kvinnlig härskarteknik mot manliga reportrar som går ut på att prata som ett vattenfall utan att ens dra efter andan för att tvinga mannen till allt mer desperata, och därmed till synes oartiga, försök att avbryta för att ställa den egentliga frågan. Det kan också vara kul att se. Men djupt frustrerande att råka ut för, råkar jag veta.
Naturligtvis finns det en lockelse i själva intervjuspelet som drabbar såväl journalister som politiker. Det är ett problem, rentav ett demokratiskt problem.
För normalt sett finns bara en antagonistisk situation mellan politiker och reporter. Det är när politikern gjort något dumt eller felaktigt som medborgarna har rätt att känna till. Men framför allt i en valrörelse är det ju ingalunda reporterns uppdrag att lura politiker, lika lite som det är politikerns uppdrag att genom diverse trix dölja sin ideologi eller sitt program.
Reporterns uppdrag i valrörelsen är att korrekt och begripligt återge politikerns ideologi och praktiska förslag till reformer. Om politikern så är Jimmie Åkesson gäller detsamma. Det borde vara självklart.
Men i brist på tydliga ideologiska motsättningar mellan partierna har både journalister och politiker i årets valrörelse till synes hamnat i leken att spela nationalekonomi.
Frågorna blir då oändligt långa och obegripliga. Svaren blir ännu längre, men lika obegripliga. Båda parter låtsas förstå vad de säger fast de bara talar mumbo jumbo. Till och med Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, som borde sakna alla förutsättningar, leker akademiskt drillade nationalekonomer och pratar påhittade räkneexempel med allvarlig min. Då tar de fullständigt ut varandra och retar rimligtvis upp sina väljare, som i värsta fall överväger att straffrösta på vårt enda parti med, onekligen, tydlig uppfattning i åtminstone en fråga. Medan lekledare Knutson i SVT ser mycket nöjd ut.
Det var bättre förr, strax efter diktaturjournalistiken men före den numera härskande spel- och mumbo jumbo-stilen.
För övrigt anser jag att ...
... VM i fotboll sannerligen inte saknar glädjeämnen. Som att de storhetsvansinniga engelsmännen och de filmande och fuskande italienarna fegspelade sig ur turneringen redan i gruppspelet.
... det borgerliga blockets valutspel om att skärpa straffet för inbrott är lika fräckt som meningslöst. Eftersom 95 procent av alla tjuvar går fria. Eftersom polisen prioriterar annat.
... de ljushuvuden som hittat på ersättningsordet ”rasifierad” i betydelsen svartskalle bör betänka skillnaden mellan adjektiv och substantiv. Samt det osmarta i att använda sig av rasbegrepp.