Han är svart, cool och har karisma, han vinner valet
Den 5 juni för fyrtio år sen sköts Robert Kennedy till döds på hotell Ambassador i Los Angeles. Samma dag hade han segrat i Kaliforniens primärval och var på god väg att bli det demokratiska partiets presidentkandidat. Mördaren hade till synes inga vettiga motiv. Många betraktar än i dag mordet på Robert Kennedy som obegripligt, oförklarligt.
Kennedys omvandling från grubblande outsider till presidentkandidat skildras i en ny bok.
Robert Kennedy var en sökare som fann sig själv i den korta presidentkampanjen. En erkänt träig talare som hittade sin röst. En ledande medlem av det demokratiska partiet som valde att bryta med den sittande presidenten. En politiker som tidigare än andra insåg att nationen dragits in i ett krig som riskerade att föröda dess själ.
Många, särskilt de unga, såg i honom Amerikas hopp.
Kennedy mördades inte av en reaktionär fanatiker. Mördaren var son till enkla invandrare från Mellanöstern. Motiven var oklara, i bästa fall förvirrade. Ändå fanns dådet inskrivet i manus.
En rad vänner och observatörer från tiden när Kennedy ännu övervägde om han skulle kandidera eller ej, utbrast när de fick höra hans beslut: Nån kommer att skjuta honom.
Många talar i dag om Kennedys personliga karisma. Kanske syns den på fotografierna från den tiden, jag vet inte. Men innan Kennedy bestämde sig för att gå till folket med sitt budskap var han mest känd som en arrogant och opportunistisk maktspelare. En mindre, blekare och otrevligare variant av sin äldre bror. Hans bror John Kennedy, å sin sida, hade varit en av Amerikas mest karismatiska presidenter. Fast innan han blev vald till president var han mest känd som en bortskämd playboy utan egentliga övertygelser.
Karisma, som så mycket annat, verkar mest vara en social produkt. Något som utlöses när rätt – eller fel – person möter sin tid.
Barack Obamas presidentkandidatur är en moralisk triumf för USA.
Sju år efter 11 september, fem år efter invasionen av Irak, samlas stora väljarskaror, inte minst ungdomar, bakom en svart presidentkandidat vars far var muslim och vars namn – Barack Hussein Obama – låter som allt det Bushs Amerika avskyr.
Bakgrunden är dyster. Ett olagligt krig startat med lögnaktiga argument. Tortyr och övergrepp sanktionerade hela vägen upp i Vita huset. Men nere på en moralisk bottennivå visar USA sin förmåga att återuppfinna och återupprätta sig själv.
Något liknande kunde inte ha hänt i Europa, tyvärr inte heller i Sverige.
I det republikanska partiet, liksom bland många förståsigpåare, anses utgången av höstens presidentval vara en öppen historia. Demokraterna hade segern som i en liten ask. Så kom Obama, för oerfaren, för elitistisk, för cool och för – svart.
Jag tror att experterna underskattar den folkliga rörelse, inte minst bland unga amerikaner, som bär fram Obama. Jag tror att han kan segra. Jag tror att han kommer att segra.
USA är en nation byggd på frihetslängtan, folkmord och slaveri. Ett dilemma (för att tala med Gunnar Myrdal) som ryms inom varje amerikan. Obama står mitt i det amerikanska dilemmat, mitt i växelströmmen. Han förkunnar att nu är det tid att gå vidare, att lämna det gamla bakom sig. Ett provocerande budskap inte bara för bakåtsträvare.
Under Obamas kritik mot rasism, klassförtryck och det förödande kriget finns ett starkt Ja! till Amerika.
Barack Obama är en sökare som funnit sig själv. En erkänt träig talare som förvandlats till karismatisk folktribun. En framträdande medlem av det demokratiska partiet som förstod att han måste utmana partiledningen och den självklara presidentkandidaten. En politiker som tidigare än andra insett att nationen dragits in i ett krig som riskerar att föröda dess själ.
Liksom för fyrtio år sen kommer höstens uppgörelse att väcka både entusiastiska och destruktiva krafter till nytt liv.