Ingen förtjänar att dö – inte ens missfoster

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det räcker att tänka på min egen tioåring. Då formar sig fingrarna automatiskt i ett strypgrepp runt 42-åringens pizzafeta hals och jag känner att jag nog skulle kunna ta hans liv utan större samvetsförebråelser.

Öga för öga, tand för tand. Så känns det, och när man går på stan bland arbetskamrater och vanligt folk är tongångarna knappast överslätande. Min kvinnliga kollega med två egna döttrar säger att Englas tragiska öde gripit och påverkat henne djupare än någon annan nyhetshändelse i våra dagar.

Alla dessa gånger vi förmanat våra barn och tonåringar. Och alla gånger dom svarat med ett tuggummisnäsigt: Amenvadå, det är väl inget farligt - vad tror du ska hända egentligen?

Då nuddar vi vid tanken på onda män och mörka krafter, men vi låter ungarna gå ut i tonårsnatten, över gatan till skolan - eller ensamma hem från träningen.

Det kan ju inte vara på något annat sätt. Det är inte våra barn som ska hållas inspärrade.

Min kvinnliga kollega med två egna döttrar säger: Han har förverkat sin rätt att leva. Och visst känns han som en helt överflödig människa, en man med gud vet hur många grymheter på sitt samvete. Vi ser honom på bilder, vi kan hans namn, vi läser om hans låga beteende och vi äcklas kollektivt i ett folkligt raseri.

Då kommer pratet om dödsstraff som ett brev på posten. Det enkla sättet att artikulera vår vanmäktiga vämjelse.

Men. Dödsstraff får icke förekomma. Exakt så står det faktiskt i den svenska grundlagen. Sedan Johan Alfred Ander halshöggs för 98 år sedan har inget dödsstraff verkställts i detta land. Och på något annat sätt kan vi faktiskt inte ha det.

Hur mycket vi än avskyr 42-åringen så kan vi inte avliva honom. Dödsstraff stämmer inte med vårt samhälle och vår syn på livet. Det skulle sätta oss i ett sällskap där vi inte hör hemma.

Om vi dödar vår hatade 42-åring är det en droppe i havet mot Kinas närmare tio-tusen årliga avrättningar, som utgör över 90 procent av världens dödsstraff. Men det vore en droppe gift i vår samhällskropp.

Anders Eklund är - av skäl som återstår att utreda och förstå och kanske dra lärdom av - ett missfoster. Han bör låsas in på livstid och aldrig mer släppas ut bland oss övriga. Och det ska vara livstid på riktigt, inte någon lightversion som innebär att han är ute igen om tio år.

Men inte dödsstraff. Det skulle göra oss lika jävliga.