Hur trixar man sig utanför sina ramar?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Inte en käft i sikte.

Inte en bil.

Inte ett ljud.

Stockholm sover hårt den här morgonen. Den här tidiga julaftonsmorgonen år 2008.

Står med hunden Smilla i gräset vid Cornelis park och stirrar mot kyrkspirorna borta vid Ladugårdsgärde.

En kaja kraxar i en lind.

Det är det hela.

Var är jag?

Vad är det här för sorts verklighet?

Stockholm är så tyst, att jag inte förstår var jag är.

Vem jag är.

Och stående där vid trubaduren Cornelis Vreeswijks staty, bestämmer jag mig för att det är lika bra att agera.

Att det är lika så gott att rycka tag i det nya 2009 med en gång.

Och lämna det här enerverade julklappsprasslet från 2008 bakom sig. Så fort det bara går.

2008 har väl kanske inte varit ett skitår, men snudd på. En rullgardin har i alla fall smällt i höjden och fram steg en finanskris, en matkris och en miljökris.

Och en världsekonomi med allt glesare maskor.

Smilla och jag korsar Katarinavägen och nu vandrar vi längs Fjällgatan. Och där uppe på höjden lägger jag ut mina tre spår mot framtiden.

Tre parallella spår.

Ett själsligt spår. Ett otydligt spår som jag inte vet hur det ska bli. Eller om det över huvud taget blir något alls.

Så lägger jag ut ett: ”det-här-visste-jag-inte-att-jag-ville-spår”. Ännu ett famlande spår. För hur gör man, när man vill trixa sig utanför sina egna ramar och begränsningar?

Ja, inte vet jag.

Så är det ett jobbspår. Ett spår som är enklare att planera och lättare att köra i mål. Eller hur?

Nej, det var fel.

Så är det ju inte längre.

Så är det inte det här nya 2009.

Är nu framme vid Erstaterrassen och Smilla sätter iväg mot trädet där vi brukar gömma våra lekpinnar. Det blir kast och rop. Och Smilla rusar och sladdar över frosten.

Men vad händer där?

Plötsligt ser jag, att en taxi har stannat borta vid portvalvet. En före detta vd med röd halsduk kliver ut. Han ser trött ut, plågad. Han ser ut som han just har fått en sten i huvudet. I en mikrosekund blir han stående i gruset och jag ser, hur han drar två flämtande andetag. Så tar han sig samman och försvinner in i en stenbyggnad.

Och jag?

Jag är i full färd med att stjäla rosor i en rabatt.

En ny utsprungen röd.

Och en stenhård liten knopp.