Det finns inget viktigare just nu än att störa ordningen
Jag förflyttar blicken över arenan på Melodifestivalens genrep. Mina ögon håller samma takt som flaggorna. De som sveper precis ovanför Loreen Talhaoui och hennes kvinnliga dansare. Runt om mig är det människor som skrattar. Män-niskor. För det är bara män. Inte runt mig, men som skrattar. Som tycker att de politiska budskapen som binder ihop hela framträdandet är lite jävla underliga. Lite obekväma att se på.
Som ryggar för hur Loreen, med hjälp av sina dansare, iscensätter sig själv som bland annat Maria Magdalena, Frihetsgudinnan och Jesus.
Och det som slår mig är att det där skrattet runt och omkring mig låter lite nervöst. För att hon utmanar. För att hon stör. Stör ordningen som vi är så vana att antingen tvingas anpassa oss efter eller ha som privilegium, beroende på var på könskartan vi placerar oss själva.
Och jag ler lite. För det finns inget viktigare just nu än att störa ordningen, speciellt som kvinna eller icke-man.
Det är viktigt för att Zara Larsson återigen, på bästa sändningstid, tvingas diskutera ”varför hon säger att hon hatar män”. Hon tvingas göra det för att SVT låter Fredrik Skavlan bestämma att det är det som är det viktiga. Att prata om det och vad Zaras pappa tycker om att ”hans dotter säger så”, än att ge henne utrymme att prata om det som är det verkliga problemet. Ni vet – det faktum att män och kvinnor aldrig har haft samma rättigheter, möjligheter eller friheter. Någonsin.
Och det som händer, precis där, är att en kvinnas kamp för jämställdhet och frihet reduceras till männen. Hennes, Zaras, positiva inflytande på en hel generation däremot, det blir sekundärt. För det viktiga är ju att prata om – männen.
Och det är det här som är grunden i hela problemet. I ett patriarkat. Att vårt primära fokus i samhället alltid hamnar hos dem som identifierar sig som män. Till och med när det gäller kvinnorättsfrågor och sättet kvinnor väljer att ta kampen för dem. Till och med då! Till och med på bästa sändningstid!
En blir ju inte riktigt klok.
Så låt oss störa. Du och jag. Loreen och Zara. Vi, tillsammans. Låt oss störa ordningen och framkalla nervösa skratt tills den dagen vi äger våra egna röster och aldrig tvingas förlora dem igen.