Mustafagate blev en riktig mardröm för S

Lena Mellin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-04-19

Mustafagate var det sista S-ledningen önskade sig.

De ville visa upp ett enat, jobb­skapande och regeringsdugligt parti.

Men de kunde de inte ens välja en styrelsesuppleant utan storbråk.

S-kongressen för två veckor sedan gick som smort för parti­ledningen – till sista dagen.

Innan dess hade kongressen klubbat igenom den ekonomiska politiken utan att ändra någonting av vikt i partiledningens förslag.

De väntade krishärdarna, vinster i skattefinansierade välfärdsföretag, föräldraförsäkringen och ungdoms­arbetslösheten landade i kompromisser som både ledning och kongress kunde leva med.

Stefan Löfven lyckades dessutom överraska både ombud och åhörare med att redan i sitt ”hej-och-välkomnatal” lansera ett nytt mål för Social­demokraternas arbetsmarknadspolitik, att senast 2020 ha EU:s lägsta arbetslöshet. Förutsättningen var givetvis en vinst i valet nästa år.
 

Men på söndagen hände det som mer än kongressens alla beslut sätter den senaste bilden av Socialdemokraterna.

Strax efter halv tolv genomfördes ett skenbart odramatiskt val av 15 suppleanter till partistyrelsen. En av dem var Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet och ledamot av arbetarekommunens styrelse i Stockholm.

Valet utvecklade sig till en mardröm för samtliga inblandade.

Stefan Löfven skyllde på Stockholms arbetarekommun, partisekreteraren Carin Jämtin tillsatte en arbetsgrupp som ska ta fram riktlinjer för hur valberedningar ska arbeta i framtiden och riks­dags­leda­moten Carina Hägg och HBT- sossarnas ordför­ande Anders Selin krävde att Omar Mustafa skulle lämna S-styrelsen.

När VU-ledamoten Veronica Palm, ordförande i Stockholms arbetarekommun, sex dagar efter han valts in gav Omar Mustafa kicken ur styrelsen hamnade även hon i blåsväder. Framför allt för att hon till en början inte hade en bättre förklaring till att han fick gå än att ”situationen har blivit ohållbar”. Snart framfördes kraven på att även hon borde avgå.
 

Det var precis det här som S-toppen inte ville skulle hända. Deras stra­tegi för att återfå gammal styrka, och vinna nästa val, är att visa upp sig som ett enat, modernt, jobb­skapande och regeringsdugligt parti.

Och så kan de inte ens välja en partistyrelse utan att det blir storbråk.

Först för att veteranen Ylva Johansson, tidigare minister och nu tales­person i de viktiga arbetsmarknadsfrågorna, och ordföranden i riksdagens trafikutskott, Anders Ygeman, fick kicken ur den.

Och sedan för att Omar Mustafa, som bjudit in personer med antisemitiska och homofoba åsikter till Islamiska förbundets arrangemang, blev invald som ersättare.

Dessutom hade han twittrat om att Sverige borde skicka Jasplan till Israel.
 

I sitt kongresstal underströk Carin Jämtin vikten av enighet utåt:

– Låt mig vara tydlig. Vi måste gå fram som ett samlat och tydligt parti. Det kan inte spreta så mycket som det har gjort senaste valrörelserna. Vi har inte råd med ännu en sådan valrörelse.

Hon strök också under att det andliga klimatet i partiet skulle vara varmt:

– Också vår organisation ska präglas av en välkom­nande och öppen kultur och breddad mångfald.

Jo tack.