Var är du, jävla älskade unge?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Brottsförebyggande rådet, färsk statistik första halvåret 2006: misshandel och grov misshandel upp 6 procent. Våldtäkt, grov våldtäkt upp 19 procent. Största ökningen misshandel utomhus, som mot kvinna ökade med 10 procent.
Alla föräldrar med normala barn tvingas förr eller senare genomlida ovisshetens stegrande tortyr, förstärkt av fantasi och fakta. Men ännu vid midnatt är jag lugn. Ligger i sängen och läser George Pelecanos i godan ro medan den ljumma luften strömmar in genom vidöppna fönster. Det är sista semesterdagens sista andetag.
En halvtimma senare har mordet i boken börjat kännas som ett jobbigt tema, och jag ringer och ringer utan svar. Bara det där slängiga meddelandet där hon låter så kaxig, som om hon var untouchable.
Jävla unge. Jag stirrar i boken men har tappat riktning och sammanhang. Var är hon? Jag går upp och vankar. Slår en signal igen. Går på toa. Spolar. Slår en signal igen. Jävla unge.
Fönstret mot gatan är också öppet, men därute är det fortfarande semestertomt. En katt går mitt i gatan. Våra blickar möts. Jag går ut på trappan för att se om den vill umgås men det är tomt och tyst igen. Känner mig som en sån där gubbe som sitter på trappor i amerikanska filmer och bara glor.
Nerifrån stan hörs ett permanent surrande. Ännu en tropisk natt fyller serveringar och gator med lediga och lösa. Jag vet hur det ser ut. Jag vet hur dom ser ut i sommarnattens fylleskeva leende där rovdjur söker
villebråd.
Och jag vet hur hon ser ut men när jag blundar suddas hennes ansikte ut. Hon är femton år och blond. Signalement? Vad ska jag säga?
Ringer igen. Säg nånting efter pipet. Jag vrålar, med svordomar i spetsen. Minuten senare ringer jag och pratar in en ursäkt.
I köket hittar jag en halv påse chips från i midsomras. Sätter mig i soffan och knaprar mekaniskt. Ringer igen. Sätter på text-tv och försöker förstå världsläget men det är våldtäkter i varenda buske, misshandel och skit.
Så jag ringer igen. Nu är klockan snart halv två. Jag ska för fan upp och jobba i morgon. Hur nonchalant kan man vara? Jävla unge. Jävla älskade lilla människa var är du? Och varför svarar du inte i mobilen? Hör du den inte? Har du den inte?
Chipsen är slut. Jag också. Ligger hopkrupen i soffan och lyssnar på den lömska sommarnatten. Hon är därute nånstans. Nej! Dörren knarrar. Hon är hemma. Och allting släpper.