Genom blåbärsriset kan vi föra ett samtal
Läs Monica Gunnes krönika
Har hört det förut, men trodde ändå aldrig att det skulle drabba mig.
Att jag skulle bli som mamma.
Att jag en dag skulle axla den här rollen att vara Familjens samordnare. Den som håller reda på alla och ser till att vi träffas.
Som kollar datum och flygtider.
Som bär hem vinflaskor och mat i stora lass.
Som ligger i och ser till att det händer.
Det är sjukdom och död som har gett mig uppgiften. Uppdraget som på något sätt har smugit sig på … inifrån.Från generna? Från släktens alla döda? Från mig själv?
Konstigt, säger en vän som just har fått höra en historia om min syster. Du har väl aldrig varit intresserad av din familj?
Nej, säger jag. Men nu är det ju nästan bara jag som är kvar.
Men det finns vinster. Oväntade vinster.
I helgen gick syrran och jag tillsammans i Gammliaskogen i Umeå. Min storasyster har alzheimer, en helvetes sjukdom som håller på att kväva hennes en gång så blixtrande, snabba hjärna. Syrran är rätt underligt klädd och hon stannar hela tiden och plockar med sina kläder. Huvan, blixtlåset, kragen. Hon fryser. Hon är för varm. Hon vill gå hem. Hon känner inte igen mig.
Men jag bryr mig inte.
Har för länge sedan passerat omsorgs- och förmaningsstadiet. Det där ordnandet och tron på att något någonsin kan bli bättre. Jag vill bara vara med henne. Och det är bara på den här mjuka gångstigen genom blåbärsriset som vi kan föra något sorts sammanhängande samtal.
Och som gläntorna till hennes minne kan öppnas.
Du förstår, säger hon plötsligt. Jag har varit en sån där göra-människa. Göra, göra. Fort, fort. Jag har alltid haft så lätt att fatta vad som måste göras.
Men nu. Hon stannar på stigen. Nu måste jag tänka långsamt och då förstår jag också vem jag har varit. Att jag har sprungit för fort. Så klämmer hon i: Jag har i alla fall alltid varit snäll.
Va? Snäll? Hon?
Ilsket: Du har fan inte varit snäll.
Hon stirrar på mig. Vad har jag varit då?
Du har varit självupptagen.
Sedan mäter vi varandra som två ungtjurar där i blåbärsriset. En sekund. Två. Tre.
Men det är ju innan vi börjar gapskratta.