Bara Bernadotte kunde och ville ta över tronen
Bernadotte hyllades som Sveriges frälsare. För en frälsare behövde vi. Sverige hade nyligen genomgått den värsta krisen i vår historia. I ett förnedrande krig med Ryssland hade vi förlorat en fjärdedel av landets befolkning, en tredjedel av landets yta – hela Finland, som i nära 700 år varit en lika självklar del av Sverige som Götaland eller Norrland, hade blivit ryskt. Mitt under kriget gjorde delar av den svenska armén myteri och marscherade mot Stockholm. Kungen, Gustav IV Adolf, blev avsatt och skickad i exil. Samtidigt anföll ryska trupper Sverige på tre punkter, flera städer i norr var ockuperade, kosackerna stod i Stockholms skärgård. Hela riket var i gungning.
Ny kung blev den slagrörde Karl XIII som inte hade några arvingar. En dansk prins valdes till tronföljare, men han avled plötsligt och då hans kista fördes in till Stockholm för begravning, utbröt våldsamma kravaller där riksmarskalken Axel von Fersen stampades ihjäl, anklagad för att ha förgiftat den danske prinsen.
Av rädsla för nya kravaller hölls den nya valriksdagen i det betydligt mindre och säkrare Örebro. Då riksdagsmännen från de fyra stånden reste dit för att välja kronprins hade regeringen, kungen och alla makthavare redan bestämt att ny kronprins skulle bli den avlidne danske prinsens bror – en färglös och beskedlig man som förmodligen skulle ha gjort exakt som 1810 års makthavare ville. Då ingrep krafter inom den svenska armén.
De ville inte ha en färglös dansk prins. De ville ha en kraftfull befälhavare, helst en marskalk eller prins så nära kejsar Napoleon som möjligt. Napoleon var just då världens mäktigaste man. Många menade att med Napoleon i ryggen skulle det bli lätt att återta Finland, för att Finland skulle tas tillbaka ansågs självklart.
Därför reste den unge officeren Carl Otto Mörner till Paris för att leta efter en lämplig fransk general. Det var ont om tid, kallelsen till ny valriksdag hade redan utgått. Mörner hade en lista på flera tänkbara kandidater, Jean Baptiste Bernadotte var bara en av dem. Men det visade sig att han var den ende som ville och kunde resa till Sverige med så kort varsel.
Tronföljarposten i Sverige lockade inte. Det låg nämligen ingen som helst glamour i Sverige år 1810 – ett militärt besegrat och ekonomiskt knäckt land i nordligaste Europa. Dessutom var tronföljaren tvungen att bli protestant för att kunna bli vald. Bernadotte var i själva verket mer än villig att resa – han var nämligen ovän med Napoleon, vilket svenskarna inte kände till. Bernadottes mål var att avvakta Napoleons fall för att sedan själv överta makten i Frankrike.
Då riksdagen i Örebro var redo att fatta beslut – allt pekade på att den danske prinsen skulle bli vald – just då kom Bernadottes ombud, en köpman Fournier fram till Örebro. Genom mycket skicklig lobbyverksamhet lyckades han i sista minuten vända opinionen totalt, så att Bernadotte den 21 augusti 1810 enhälligt och under dånande applåder valdes till svensk tronföljare.
Fournier lovade bland annat att Bernadotte skulle lägga en stor summa av sin privata förmögenhet i den svenska statskassan och att han hade Napoleons fulla stöd. Vad som ytterligare talade för Bernadotte var att han var gift och hade en son, den tioårige Oscar, alltså var tronföljden redan tryggad efter honom.
Bernadotte kom till Sverige två månader senare, adopterades av kung Karl XIII, tog namnet Karl Johan, blev protestant och började genast styra landet. Han återerövrade inte Finland.
I stället slöt han fred med Ryssland och efter ett kort krig tvingade han Norge in i en union med Sverige. Det var år 1814, sedan dess har Sverige haft fred.
Bernadotte var 47 år då han kom till Sverige. Han blev kung 1818 och levde tills han blev över 80 år gammal. Han lärde sig aldrig svenska. Alla ämbetsmän och politiker talade franska på den tiden, ungefär som man talar engelska i dag.
Genom kraftfulla personliga insatser fick Karl XIV Johan ordning på Sveriges ekonomi och inledde moderniseringen av Sverige. Han avled 1844. Kronan ärvdes av sonen Oscar I som fick sönerna Karl (blivande Karl XV), Gustaf (sångarprinsen), Oscar (blivande Oscar II), August och dottern Eugénie. Av alla de dynastier som kom till makten under Napoleons tid är det bara ätten Bernadotte som sitter kvar på sin tron.