Det går långsamt, förtvivlat långsamt
Lönen är lika usel som vanligt.
I medierna är det männen som bestämmer.
Men papporna tar allt större ansvar för sina barn.
Den tionde upplagan av Feministbarometern bjuder på både framgångar, bakslag och på stället marsch.
På den internationella kvinnodagen 2005 lanserade Aftonbladet den första Feministbarometern. Årets är alltså den tionde i ordningen.
På tolv punkter, allt från kvinnors andel av männens lön till andelen kvinnliga ordinarie domare, tar vi tempen på den svenska jämställdheten.
Resultatet kan grovt sammanfattas så här. Det mesta har blivit bättre. Men utvecklingen går långsamt. Förtvivlat långsamt skulle många säga.
Årets barometer är inget undantag. På fyra av de mätta områdena går utvecklingen i rätt riktning, det vill säga vi närmar oss målet fifty-fifty.
Det gäller dock inte lönerna där kvinnors andel av en manslön, rensat från faktorer som exempelvis ålder och befattning, ska vara 100 procent. Då sätts inte längre lön efter kön. Men i Sverige tjänar en kvinna i dag 94 procent av en manslön, sett till hela arbetsmarknaden. För tio år sedan var siffran 92.
I vissa sektorer är dock skillnaden mindre. Kommunerna har nästan helt jämställda löner. Bland de privatanställda tjänstemännen är skillnaderna mellan mans- och kvinnolöner störst.
På ett par områden har utvecklingen gått snabbare i rätt riktning än på andra. För den som anser att all jämställdhet grundläggs i hemmet, och det gör många, är det glädjande att andelen av föräldraförsäkringen som tas ut av mamman har minskat från 83 procent i 2005 års Feministbarometer till 76 procent i årets upplaga.
Staten som arbetsgivare är värd en guldstjärna. Andelen kvinnor bland de ordinarie domarna i rättsväsendet har tack vare en målmedveten satsning från Domstolsverket ökat från 27 till 49 procent. Ett utpräglat mansdominerat yrke har alltså blivit i det närmaste helt jämställt på ett decennium.
När det gäller landshövdingar har utvecklingen gått lite väl långt. Från 23 procent kvinnor för tio år sedan till 62 procent i dag. En kvinnlig övervikt är inte jämställdhet det heller.
Näringslivet är däremot något av ett svart hål. Bland börsens stora bolag är, och var, de kvinnliga verkställande direktörerna försvinnande få. Medieindustrin håller på att bli helt mansdominerad. Av de ansvariga utgivarna och programcheferna på tio stora bolag är den mansmakten kompakt. Bara på SVT är en av totalt tre programdirektörer kvinnor. Annars styr männen.
Ett annat kvarvarande sorgebarn är skillnaden mellan kvinnors ambitioner och det faktiska resultatet. År ut och år in tar kvinnor ut över 60 procent av examensbevisen från högskolan. Belöningen för det är lägre lön och fler sjukskrivningsdagar. På den senare punkten har i stort sett ingenting hänt på tio år.
Den politiska makten, hur står det till med den då? Sämre, andelen kvinnliga riksdagsledamöter har sjunkit från 47 till 43 procent på tio år.
Men det är därför vi har 8 mars. För att påminna oss om att allt går långsamt men oftast i rätt riktning. Och att det gäller att kämpa på.