Good vibrations får snart en ny innebörd
Min gamle matematik-lärare Elias Larsson brukade säga att eftersom vi elever ändå inte skulle bli matematiker så kunde vi lika gärna spela schack med honom istället för att ha lektion.
Han var tokig i schack. Tävlade jämt. Slog tio av oss simultant hur lätt som helst. När det var vackert väder gick vi ut i skogen bredvid skolan och satte oss. Vi satt vid brädet. Elias Larsson satte sig på en stubbe en bra bit ifrån och spelade blint. E2-E4 och så vidare.
Han vann förstås alltid. Vi kunde få honom osäker genom att försöka fuska lite, men efter ett tag så kom han alltid på oss och vann ändå. Vi tyckte mycket om honom. Och han fick rätt i sin utsaga: vi blev inte matematiker.
Detta var Bromma gymnasium på 60-talet. En lika underlig skola som alla andra läroanstalter. Kemiläraren kallades "Slaktaren". Biologiläraren gillade Francisco Franco. Rektorn samlade på parfymer. Gymnastikdirektören var reservofficer men reko i förhandlingar - om jag inte visade mig på lektionerna skulle jag få en trea - och han höll ord.
Vi hade en rätt larvig socialistisk förening. Lars Heikensten i Riksbanken och några andra hade en liberal förening. Men moderaterna tog alltid storslam i skolvalen i detta övre medelklassområde som numera tycks omåttligt populärt bland mellanchefer i mediebranschen.
Så här 30 år senare vill jag inte kritisera min favoritlärare Elias Larsson. Vi var verkligen inte överdrivet intresserade. Han hade inte med bästa vilja i världen kunnat göra matematiker av oss.
Nu lärde vi oss i alla fall pjäsföring i schack.
Men vid läsningen av Brian Greenes "Ett utsökt universum", som nyligen kommit på svenska, drabbas jag av eftertankens kranka blekhet.
Kanske vi borde försökt lite mer med ekvationerna i alla fall, om inte annat för att bättre begripa vad det är som håller på att hända med hela den traditionella bilden av universum och fysikens lagar.
Greene är matematiker och fysiker och en av de många vetenskapsmän som arbetar med att hitta Teorin för Allting, en gyllene samling ekvationer som faktiskt kan förklara hur saker och ting hänger ihop. Rubbet. Från kvarkar till svarta hål.
Det är ju så, förklarar Greene, att Einsteins relativitetsteori stämmer i det gigantiska universum, och kvantmekaniken i det som är obegripligt smått. Men, teorierna lirar inte ihop. Denna konflikt är central i modern fysik. Båda teorierna har visat sig korrekta på varsitt håll, men fysikerna har i mer än ett halvt sekel känt till att om den ena teorin stämmer så är den andra fel.
Teorin för Allting kan bli lösningen på problemet. Den bygger på att allting som existerar är uppbyggt av strängar. Greene kallar dem supersträngar. Dessa strängar befinner sig i en slags vibrationer som bygger upp allting från neutrino till galax.
Arbetet med att formulera teorin har pågått sedan mitten av 80-talet.
Hittills finns bara approximationer, matematiska höftskott, ungefärliga ekvationer. Men även om det tar tio eller hundra år, förr eller senare kommer otvivelaktigt svaret på frågorna om hur strängarnas vibrationer fungerar, menar Greene.
Som icke-matematiker kan jag bara dra slutsatsen att om han får rätt så kommer Beach Boys klassiska "Good vibrations" att få en helt ny innebörd.
Samtidigt kommer bevisandet av teorin att ställa krav på alla som ska leva med kunskapen. Greene skriver att strängteorin kräver sin egen vittgående omstöpning av vår uppfattning om rum och tid.
"De flesta av oss tar exempelvis för givet att vårt universum har tre rumsdimensioner. Men så är det inte enligt strängteorin, som hävdar att vårt universum har många fler dimensioner än dem vi ser, dimensioner som är hårt hoprullade i universums veckade väv."
Elva dimensioner eller mer! Inhämtningen av kunskap om hur världen ser ut och fungerar fortsätter att accelerera våldsamt
Det går riktigt jävla fort nu. Och det är härligt.