De sista ljuva åren, då är jag helnöjd med att ångra mig
Jag antar att det finns andra fraser som skulle kunna sammanfatta vår tid, men fick jag välja en blev det ”Om du inte gör det, kommer du att ångra dig”.
Det kanske inte är den vanligaste frasen, men det är definitivt den sista i snart sagt varje valsituation. När alla andra argument fallit kan man alltid dra till med ”om du inte gör det kommer du att ångra dig”.
Finessen är att det inte finns något naturligt motargument. Det finns onaturliga motargument, som att det rimligen är lika lätt att ångra sig därför att man gjort något, som därför att man inte gjort det.
Romeo, till exempel, skulle i efterhand antagligen ha ångrat att han tog livet av sig, när han såg att Julia inte var död.
Men det är ett onaturligt motargument, för det missförstår syftet med vår tidstypiska fras. Syftet är att få kraften att säga att va fan och susa på, utan ytterligare dubier, rädslor eller hämningar.
Det är just det som är så tidstypiskt. Det är ju ingen liten sak vi försöker kasta av oss. Dubier, rädslor och hämningar är en central del av vårt kulturarv.
Tänk om Héloise hade tänkt att om hon inte öppet stod för sitt äktenskap med Abélard, så skulle hon ångra sig. Då skulle inte Abélard ha kastrerats och de tu älskande inte skickats till varsitt kloster. Resultatet hade antagligen blivit ett vanligt, vardagligt äktenskap och världen skulle aldrig ha fått tagit del av deras rörande brevväxling.
Eller tänk om den unge Werther hade samlat mod att försöka stjäla sin Lotte från fästmannen Albert, i rädsla för att annars ångra sig.
Då hade inte Goethe kunnat göra någon affär av hans lidande och en hel kontinent av känslor hade aldrig öppnats för världslitteraturen.
Jag har ett antal bekanta som jag haft i ett stort antal år.
Vi skickar ett mejl då och då och byter några ord när vi ses på gatan. Med jämna mellanrum överväger jag att göra verkliga vänner av dem.
Bjuda dem på middag, komma närmare, göra slag i saken.
Men det gör jag aldrig. Ett tag trodde jag att det var ren lathet, men jag börjar ana att det är något mer än så.
Vissa möjligheter är bäst outnyttjade. Vissa vänner är bäst som möjligheter än som realiteter. Och, förresten, vad man ska ägna sig åt under de sista ljuva åren, om man inte har något att ångra? Ska man sitta och vara helnöjd?