Världen blir bara krångligare – men för vem?
Människan är duktig på att krångla, vi har krånglat oss hela vägen från savannen och hit. Vi har krånglat människor till månen och vi döper gator och grundämnen efter våra bästa krånglare.
Ändå finns det de som börjar skruva på sig inför tanken på att det ska bli krångligt att inleda sexuella relationer. Män (och kvinnor) (men mest män) som står i draget från revolutionen och bekymrar sig över otydliga gränser mellan uppvaktning och övergrepp. Det är en ängslan som kan kläs i lättslaktade formuleringar av typen “snart vågar man väl inte prata med kvinnor” medan de som har tanken och språket flätar resonemang om “sexualitetens komplexitet”. Och en äldre författare vågar inte krama sina kvinnliga vänner längre, säger han.
De här rösterna har inte nödvändigtvis mer gemensamt än att de – förutom att förminska alla vittnesmål om övergrepp och tystnadskultur som vällt fram de senaste veckorna – delar en ängslan över att det här med lust ska bli (för) krångligt.
Ibland sägs det rakt ut men oftare mellan raderna: hur ska vi kunna flirta med varandra om vi måste tänka oss för hela tiden? Eller det har vi väl alltid behövt men det måste finnas en gräns för krånglet?
Någonstans i bakgrunden spökar föreställningen om att människans (och i synnerhet mannens) sexualitet med tillhörande impulser är någon sorts ömtålig blomma som inte får beskäras, att någonting viktigt dör om inte lusten tillåts löpa ett visst mått av amok. En snabb fråga om samtycke antas liksom tillföra någonting konstlat och onaturligt, medan förmågan att sätta på en hånglig skiva med Barry Manilow är något evolutionen mejslade fram för länge sen.
Men om man backar lite ser man att det inte bara handlar om sexualiteten utan någonting större: samma bekymmersrynka skymtar i alla möjliga samtal om mellanmänskliga kontakter idag.
Det brukar ju låta ungefär likadant när vissa män (och kvinnor) (men mest män) gnisslar om att det blivit så svårt att navigera mellan alla ömma tår. Att man måste tänka sig för hela tiden. Säga chokladboll, inte skämta om bögar, inte säga lilla gumman.
Allt har blivit så krångligt!
Fast för vem?
Fråga hundra bögar i femtioårsåldern om tillvaron blivit krångligare de sista 30 åren, fråga om det blivit svårare att navigera genom vardagen utan att tänka sig för? Eller fråga en kvinna i säg mediabranschen, om det blivit krångligare eller lättare att prata bara de senaste veckorna?
Friheten att inte behöva tänka sig för har ju aldrig varit demokratiskt fördelad, den är bara på väg att bli det.
En man som jämrar sig över att han inte vågar krama kvinnor längre har ju inte hittat på sin oro, den är rimligen på riktigt, fast generande på gränsen till absurd i skuggan av att många kvinnor inte vågar avvisa en kontaktsökande man av rädsla för att han ska bli aggressiv. Eller om man ska koka ner det till ett plakat: män är rädda för att kvinnor inte ska vilja krama dem, kvinnor är rädda för att män ska döda dem.
Igen: friheten att inte behöva tänka sig för har aldrig varit demokratiskt fördelad, den är bara på väg att bli det. Och det är jobbigt för den som varit bortskämd med okrånglighet, ofta utan att ens märka det själv.
Det är väl därför idén om att någonting är sjukt i ett samhälle där mellanmänsklig kontakt blir krångligare främst underhålls av vissa män (och kvinnor) (men mest män) som lever på betryggande avstånd från normernas utkanter. Och det är en i grunden besynnerlig idé med hänsyn till att hela vår civilisation vilar på en grund av framgångsrikt krånglande. Demokratin, skolan, medicinen, jordbruket och så vidare. Nästa sommar skickar vi ett helt landslag av begåvade krånglare till Ryssland med förhoppningen om att de ska krångla sig fram till en VM-final.
Eller, för att koka ner det till ett plakat igen: vi kan skicka människor till månen men inte fråga innan vi försöker kyssa någon? För då har någonting gått förlorat?
Du kanske vill inflika något om Maslows behovstrappa? Att rymdresor och fotboll, till skillnad från sex, inte tillhör människans djupaste och viktigaste drifter. Men det gör maten och där har krånglandet gått så långt att små mästerkocksbarn står i tv och strösslar syrat äpple över sina rödingfiléer.
Jag är kluven inför tanken på programserien “Sveriges yngsta mästerhanterare av mellanmänsklig kontakt” men säker på att vi behöver någon sorts uppdatering av populärkulturen, som länge odlat och fortfarande odlar föreställningen om att kvinnor är oförmögna att själva avgöra om de har lust eller inte. Det där som kanske bäst illustreras av James Bond – förra århundradets matris för manlighet i västvärlden – och hans ständiga nedläggande av kvinnliga bytesdjur.
Det spelar ingen roll om du lutar dig mot en strukturell eller biologisk förklaring till mäns förtryck av kvinnor, svaret blir ju ändå detsamma: patriarkatet måste rivas om vi ska bygga vidare på civilisationsprojektet.
Om du i skuggan av #metoo övermannats av någon sorts ängslan – inför att flirta eller bara krama vänner eller ängslan för att avslöjas med skit i bagaget eller ängslan över att du borde sagt något om lukten från andras bagage eller kanske bara en otydlig ängslan, lite som när man drar väskan genom “inget att deklarera”-filen i tullen – så är det någonting bra.
Ur ängslan föds saker som eftertanke, självrannsakan och utveckling. Krångliga saker. Men man kan inte åka till månen utan dem.