Åkesson vill skrota rättsstaten – ingen partiledare reagerade
Att Jimmie Åkesson vill avskaffa rättsstaten är obehagligt.
Än värre är att övriga partiledare i tv-debatten inte protesterade.
TV4 höll i lördags morse en partiledarutfrågning på temat ”Ett tryggt Sverige”.
Ett avspänt samtal där programledarna Jenny Strömstedt och Ann Tiberg navigerade genom samtidens svåra inrikespolitiska frågor, alltmedan fyra ledigt klädda partiledare i hygglig ton och utan tjuvnyp debatterade och då och då lät sig frestas av någon mästerkocks kulinariska kreativitet.
Det gick som det ofta går då kriminalpolitik numera ska diskuteras, en del var klokt, mycket var skåpmat och ännu mer var smärtsamt enfaldigt.
Nooshi Dadgostar påpekade att pengarna till gängen måste strypas, Ulf Kristersson missade inte att nämna att Sis-hemmen äntligen ska skrotas, Magdalena Andersson krävde att nedskärningarna till sjukvården och annan krisberedskap ska stoppas, tre budskap som ingen rimlig människa har skäl att invända mot.
Och Åkesson?
Han vill låsa in gängkriminella även om det inte finns någon brottsmisstanke. På obestämd tid, dessutom.
Att fängsla människor på vaga grunder med möjlighet att hålla dem inspärrade livet ut är nu inte ovanligt här och där i världen, för en genomsnittlig diktator är det ett självklart verktyg, fråga Putin.
Men i en rättsstat värd namnet, i en demokrati som gör anspråk på att vara anständig, är det en orimlig tanke.
En grundläggande idé är att endast den som är misstänkt för brott frihetsberövas och endast den som efter en rättvis rättegång med möjlighet att försvara sig mot statens anklagelser döms till fängelse.
Det här är självklarheter i vår del av världen, men eftersom historien lär oss att politiker kan vara det farligaste som finns och att tillfälliga opinioner kan leda till elände, finns skyddsmekanismer mot tokigheter som godtyckliga frihetsberövanden.
Utspelet bryter mot Europakonventionens artikel 5 om rätten till frihet och säkerhet.
Nu kanske ni tänker att en dammig samling regler om mänskliga rättigheter inte är mycket att bry sig om.
Ingen föreställning kunde vara mer felaktig. Det finns skäl till att Regeringsformen, vår viktigaste grundlag, innehåller en paragraf som säger att ingen lag får stiftas som strider mot denna konvention.
Den sverigedemokratiska attacken mot rättsstaten går inte att förverkliga med med mindre än ändrad grundlag och utträde ur Europakonventionens gemenskap. Något som i sin tur kräver stor politisk uppslutning samt tålamod, då det tar tid att genomföra.
Åkessons vevande är nu ingenting nytt. Det här har han önskat Sverige tidigare, exempelvis i SVT:s 30 minuter i fjol.
Det nya är att det även fanns andra partiledare närvarande. Två av tre tillhör dessutom oppositionen.
Så hur reagerade Andersson, Dadgostar och Kristersson på denna attack mot rättssäkerhetens själva grund? Indignerade, högljudda invändningar? Stormade någon ut ur studion i protest? Slogs nävar i bordet?
Nej. Ingen sa ett pip. Det fanns inte en ansats till motstånd. Åkessons utspel undveks nogsamt och partiledarna kastade sig i stället med liv och lust över egna kriminalpolitiska djupsinnigheter.
”Det krävs större kraft mot pengarna”, upprepade i stället Dadgostar med en papegojas envishet då hon fick en fråga om Tidöpartiernas plan på 35 000 inlåsta i stället för dagens 6 000.
Det säger någonting om tillståndet i svensk kriminalpolitik då en vänsterledare inte har någon invändning mot att Sverige siktar mot en fängelsepopulation som i Europa endast överträffas av Ryssland och Turkiet.
– Den som begår brott ska sitta i fängelse, morrade Andersson.
Där ser man. Ska dagsböter, elektronisk fotboja och de övriga alternativen till inlåsning alltså skrotas?
– Gängmedlemmar ska inte få ha företag, dundrade Kristersson.
Så bra! Synd bara att du inte hade någonting vettigt att säga då det härförleden visade sig att personer insyltade i ett kriminellt nätverk äger byggnaden som Södertälje tingsrätt huserar i.
Denna politiska feghet, motviljan mot att bemöta Åkessons förlöpning, har flera orsaker.
En är att den stora mardrömmen för samtidens politiker är anklagelser om daltande med kriminella.
De vaknar kallsvettiga redan av tanken på sådana misstankar, valförluster är inkasserade i flera mandatperioder framåt, lika bra att tacka för kaffet och bli landshövding.
En annan är att det finns skäl till försiktighet. Det Sverigedemokraterna föreslår i dag kan mycket väl vara mainstreampolitik i morgon.
Anonyma vittnen, visitationszoner, preventiva tvångsmedel, mycket av det som moderata och socialdemokratiska justitieministrar har slängt sig över är stöldgods från Åkesson, förvisso ompaketerat och förfinat, men icke desto mindre snattat ur Jimmies ficka.
Det finns således all anledning att vara observant. Politiska förflyttningar kan än en gång ske mycket fort.