Skatteparadis till glädje för (nästan) alla
MONTE CARLO.
Jag vandrade nån timme i lilleputtlandet Monacos centrum.
Gatorna var gjorda av guld. Nästan.
Trinda män med feta knähundar i famnen såg nöjda ut medan deras hustrur i minkpälsar glodde in i varje Pradabutik, Bulgari och Hermés och … ja, det var i vart fall inte Clas Ohlson.
Jag spände ögonen och sa: Aha, skatteplanerare från utlandet!
Satans bovar.
Men om vi för omväxlings skulle tänka tvärtom: Vad har hemmabefolkningen på Malta och Guernsey, i Luxemburg och Liechtenstein att vinna på att vara skatteparadis?
De 47 paradisen (en officiell siffra) förvarar pengar inte bara i egoistiskt intresse – inte ens för att jävlas med Magdalena Andersson.
Penninghantering är för invånarna på Caymanöarna och i Irland ett yrke på samma sätt som det är det i London City, vid Kungsträdgården och på Wall Street.
Och vad, frågade jag mig under min promenad i Monte Carlo, skulle människorna arbeta med om inte penninghanteringen skänkte sysselsättning?
Jag kollade. Det finns inga gruvor i Monaco, ingen sulfitfabrik, inte ens vanlig verkstadsindustri.
Skulle alla klä ut sig till James Bond i vit smoking, gå till kasinot, satsa på rött och spränga banken?
Nej, skatteparadiset genererar lönsam lyxturism? Hotellen är svindyra, restaurangerna har Michelinstjärnor. De som arbetar inom yachtindustrin pendlar från Italien och Frankrike, ty de har inte råd att betala 70 000 kronor i månaden som i Monaco är hyran för en ordinär tvåa.
Och har ni varit på Malta?
En helsickes plats. Liten. När du hyr en bil för att titta dig runt hinner du inte komma upp i treans växel innan landet tar slut. Stenigt och för torrt för jordbruk. Uselt fiske. Inga energikällor. Tur då att spelindustrin ger försörjning och med den också banking, vilket skapar underlag för affärsturism.
Vad skulle utan spel- och bankindustri landets 440 000 invånare försörja sig på?
Stötpoker?
Och Caymanöarna, som ligger längst bort i Västindien? De är större än Tjörn men mindre än Orust. De har fler brevlådor än invånare (55 000) tack vare att utländska företag registrerar sig där. Ön har fler än 600 banker och 100 000 företag. Detta skapar underlag för restauranger, spa, resebyråer och bordeller – och det gör, att mitt i Karibiska havet ligger en skog av skyskrapor och en strandpromenad som Rivierans grannaste. Har vi, undrar vi när planet går in för landning, hamnat fel? Är vi i Miami?
Caymanborna arbetar i denna moderna miljö med aktiemäkleri, bolagsbildningar, rådgivning och skatteplanering. En svensk storsparare sa: ”Nån jävel ska sköta det också … Och det ger jobb.”
Vad skulle de gjort om de inte hade bankindustrin att luta sig mot? Ta emot ulandsbistånd från Sida?
Eller böja bananer?
Skickligt förvaltade pengar i fonder återkommer med pengar i förstorade belopp till svenska pensionsstiftelser och blir därigenom ytterligare pengar att beskatta i Sverige. Kommuninvest, som samägs av 130 kommuner och landssting, ger ut värdepapper på den globala finansmarknaden. Bortåt 20 procent av de 15 miljarder bolaget omsätter är kopplade till fonder på bland annat Caymanöarna och Bermuda.
Aktiviteten har betytt att fattiga länder, oftast demokratier, har nått välstånd. Irland är ett bra exempel. Fortfarande på 1980-talet ett fattigt, fårskötande, katolskt, efterblivet land, berömt för nunnor och en svart börs för kondomer. De bestämde sig för att via banking och ett modernt skattesystem bli en attraktiv plats för investeringar. Det lyckades. De mest moderna och största it-företagen har sina Europabaser i Dublin.
Resultat: Gamla fattiga potatisätande Irland ligger nu på plats sex på listan över världens rikaste länder – efter Kuwait men före Norge. (Sverige har plats nr 15. Rikast är Qatar).
Irland har en företagsskatt som är ungefär hälften av Sveriges (12,5 procent mot 22). Facit: med lägre skattesats får staten in större skattesummor. Det är det som i en kampanj, driven av avundsjuka, kallas ”ett försök att förstöra Den svenska modellen”.
Nya tårar fälls, när Donald Trump får igenom en reform i vilken företagsskatten sänks från 35 till 20 procent. Lägre skatt lockar investeringar.
Inte oväntat attraherar skatteparadisen även suspekta kunder och ohederliga pengar. Det blev skandal, när den sicilianska maffian gömde sina knarkpengar i Vatikanstatens egen bank. Det är heller ingen hemlighet att rövarna i president Putins umgänge har sina pengar på ön Cyperns grekiska halva.
”Inkomstskatten”, hävdade den brittiske politikern William Rodgers, ”har skapat fler lögnare än golf”. Men penningtvätt och korruption är frågor främst för polis och politiker.
Det är inte ohederligt, när Portugal attraherar äldre svenskar med att erbjuda dem obeskattad pension. För Portugal är det en normal affärsplan – skaffa fler människor till sina underbefolkade stödområden. Dessa blir
underlag för mängder av näringar; även skattebefriade svenskar köper köttfärs och pilsner, handlar parasoller och badmadrasser till poolen.
”Det finns hur som helst”, sa den amerikanske uppfinnaren Benjamin Franklin, ”bara två saker man kan lita på här i livet: Skatterna och döden”.
Han tillade: ”Tyvärr kommer de i fel ordning.”
Jag läser just nu
… en biografi av litteraturhistorikern Tilmann Lahme, ”Familjen Mann”, alltså berättelsen om en skara tyska kulturädlingar bland vilka nobelpristagaren Thomas är den främste. Highbrow? Knappast. Det är en välskriven dokusåpa med mycket pengar, sex och droger – och en välbehövlig historielektion om stämningarna i Tyskland under åren då nazismen laddade upp.
Saab säljer Gripen
… med mängder av argument. Nu är det den oftast briljante Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet, som varit i det nästan obefolkade, jättelika ökenlandet Botswana, utan fiender i världen, och fått för sig att landet är i behov av Gripen. Hans mest bisarra argument lyder: ”Även djuren skall försvaras. Botswana är i dag det land i södra Afrika som bäst skyddar sina vilda djur. Grannländer flyttar rentav noshörningar dit för skydd från militärt beväpnade tjuvjägare.” Jag ser fram mot en duell mellan Jas-piloter och tjuvjägare.
Bildjournalen
… fanns med som begrepp, när jag skrev om Lill-Babs & Co. En nostalgisk läsare beskriver i ett mejl sin känsla: ”Att vara tonåring på 50-talet var förmodligen historiens högsta livskvalitet. Lägg till Puch fläktkylda moppar, svarta skinnjackor, tuperade och sprejade tjejfrillor och varmkorvkiosker? Vad mer kan man begära? Det fina i kråksången var att vi
hade vett att sköta oss.” Nåja.