Det finns hopp för Katalonien
Heimersons värld
Nationalstater föds i blod. Eller åtminstone – som i Katalonien – med blåmärken.
Tänk på Biafra. Landsdelen i östra Nigeria ville bryta sig ut från centralmakten. Denna dominerades av de muslimska stammarna i norra delen av landet. Biafra, däremot, bestod av igbos som är kristna. Biafra bröt sig ut. Det var ett eget land 1967-70 men erkänt av ingen. Krig bröt ut. Nigeria svalt ut utbrytarna. Biafrabarn - levande skelett - blev ett begrepp. Kriget skördade 3 miljoner liv, nästan alla igbos. Biafra förlorade kriget.
Två spinoff-effekter av kriget var a) att Bernhard Kouchner kom till Biafra för att hjälpa till; det blev starten för Läkare utan gränser och b) att Sverige fick en modern krigshjälte i Carl Gustav von Rosen som bombade Biafra med mat och nigerianska styrkor med missiler.
Drömmen om ett eget land är evig. Fråga kurderna. Fråga palestinierna.
Nu har Biafra åter en separatiströrelse. Den känner sig förfördelad i ett stora, folkrika, kaotiska, oljestinna Nigeria. Igbos marginaliseras i fördelningen av regeringsjobb och tjänster inom oljeindustrin. Centralmakten svarar: ”Ni har redan stort självstyre. Självbestämmande måste ske inom lagens ramar.”
Orden låter som ekon av vad Madrid de senaste veckorna har rutit till Barcelona, där ett folk som känner sig som en nation vill ha ett Katalexit.
I både Spanien och Nigeria är orden tändvätska för inbördeskrig. Spanien kommer att handla stentufft. Redan på valdagen i Katalonien uttalade spanske premiärministern paradoxen, ”en demokratisk folkomröstning är olaglig”. Hans poliser knyckte valurnor. Han gick fram som Bresjnev i Tjeckoslovakien 1968 för att slå ner Pragvåren som önskade ”en socialism med mänskligt ansikte”.
Alla dessa konflikter vore lättlösta bara vi läste den FN-deklaration som de flesta länder skrivit under:
”Alla folk har rätt till självbestämmande. I kraft av den rätten bestämmer de själva sin politiska status och råder själva över sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.” (FN-stadgan artikel 1 och 55 samt kapitel XI och XII).
Stadgan gäller alltid – utom 1) när en större vill klubba ner en mindre, 2) när vi talar i de heliga ideologiernas namn och 3) när stormakter upplöses.
Som i Katalonien. Som i Biafra.
Det blir stökigt, när gränser ritas om. När Amerika 1775 bröt sig loss ur det brittiska imperiet skedde det i ett åtta år långt befrielsekrig med 140 000 döda. Den ryska revolutionen 1917, som lade grunden till Sovjetunionen, var en blodig affär. Staten Israels tillkomst 1948 skedde genom krigshandlingar och terror. Fortfarande 1991 vid Litauens frigörelse från Sovjet anställdes en massaker.
Frigörelseprocesserna skapar hjältar som för omvärlden blir ikoner. Okej, jag medger, den anemiske Carles Puigdemont, som leder Kataloniens självständighetssträvan, utstrålar inte Lech Walesas vresighet, den som sakta men segt förde Polen från Sovjetvälde till demokrati, heller inte Nelson Mandelas leende som förde Sydafrika från apartheids vidrigheter till ett styre med lika rätt för alla. Men i en kris kan Puigdemont växa till sig.
Alla frigörelser sker inte på samma sätt. Timor Leste är inte mera en flugskit i den väldiga indonesiska arkipelagen. Men för öhalvan var det, under José Ramos-Hortas lobbyarbete i FN, nödvändigt att 2002 bryta sig loss: Östtimor hade annan religion (katolicism), annat språk (portugisiska) och var misshandlat av den regionala stormakten Indonesien.
Två Vietnam (ett nord och ett syd) blev genom framgångsrik krigföring 1975 ett och samma land. Två Tyskland (ett väst och ett öst) blev i en varm omfamning 1990 ett och samma land.
Kan ett land vara hur litet som helst? Europa har många lilleputtländer, som skulle dö om de gav upp sin självständighet: skattefifflarnas Liechtenstein, rikemansgettot Monaco, frimärkslandet San Marino och fler.
Allra minst är Vatikanstaten, som fick sin självständighet 1929; fascisten Mussolini befriade det från italiensk överhöghet. Det är mindre än en halv kvadratkilometer och med 836 invånare och helt omgivet av Rom. Small is beautiful. Landet har sitt eget landsnummer (379) och it-domän (.va). Kardinalerna åker i bilar med registreringsskylt V. Påven Franciscus är kyrkostatens statsöverhuvud. Hans regering har högprofilerad utrikespolitik och diplomatiska relationer med 176 stater.
Länder är en levande materia som kan formas och omformas. Skräckexemplet är Jugoslavien med serber och kroater, bosniaker, makedonier, slovener och montenegriner, alla med olika religioner och historia, alfabet och etnisk tillhörighet. 1918 påtvingades de en gemenskap. Det kunde bara gå åt helvete. Det gjorde det i början av 90-talet.
Motsatsen, en uppgörelse i godo, var det när den 1918 framkommenderade skapelsen Tjeckoslovakien, med två folkgrupper som inte gick bra ihop, 1993 enades om en ”sammetskilsmässa”. Det blev de två länderna Tjeckien och Slovakien.
Så kan det gå till, när en general Franco inte spökar i bakgrunden. Det finns hopp för Katalonien. Men kanske inte för det utskämda Spanien.
Jag läser just nu
… en roman i krysset mellan politiskt avslöjande och satir, Britt-Marie Mattssons ”Projektet”. En grupp personer och en inhyrd kommunikatör kapar och moderniserar ett politiskt parti. Per Schlingmann kan överväga polisanmälan för ärekränkning. Mattsson kan det politiska liret inifrån. Det går undan i svängarna och intrigen är finurligt hopkommen.
För mycken turism
… och för bullrig och vulgär var temat i min kolumn för några veckor sedan. Min läsare i Limhamn tror sig ha metoden för att dämpa reslusten: ärlig annonsering. ”Om jag skulle formulera en reseannons för Malta skulle den bli: Är du ointresserad av ätlig mat? Tycker du att bra shopping är av underordnad betydelse, struntar du i kultur och berörs inte av allmän surmulenhet? Uppskattar du däremot att drinkarna flödar som Avestaforsens brus, att partyt tar slut tidigast klockan fem på morgonen och är technomusik på absolut högsta volym din dröm. Då ska du åka till Malta! Här skiner solen. Luftfuktigheten är hög så ingen ser om du svettas, alla har fuktfläckar på ryggen.”
Rätt ska vara rätt
… och det blir det, när jag tar in en rättelse från min läsare Lena Karlsson. Hon mejlar: ”Bra skrivet om Fredsprisen, såväl utdelade som blivande! En rättelse bara: Malala blev skjuten, inte utsatt för syra.” Mitt slarv, sorry.