Solsemester, is, GI – livet kan vara farligt
Läs Ronnie Sandahls kolumn
En lätt huvudvärk bara.
Genom frostmönstren i fönsterrutorna tittar jag ut över den frusna sjön. Jag tänker på badbyxor. I den mån jag tänker numera. På en löpsedel läste jag att GI-dieten gör folk dumma. Jag har ingenting emot att vara korkad. Bara badbyxorna passar.
Mamma ringer och säger att jag måste se upp för dödsmaneterna. Jag har svårt att fokusera på vad hon säger. Avsaknaden av kolhydrater pulserar vid tinningarna.
Jag brukar inte åka på solsemestrar. Kanske en effekt av familjens semesterresa till Cypern 1990. En hel vecka satt jag med fötterna i en kissvarm spädbarnsbassäng medan alla jämnåriga snorklade i vuxenpoolen. Jag var sex år gammal och kunde inte simma.
Farorna lurade överallt. När en storvuxen kvinna dansade lambada på grisfesten var jag säker på att hela hotellet skulle rasa in. När det informerades om att man inte skulle dricka kranvattnet gjorde jag det till en fråga om liv och död: jag stod i duschen med ansiktet vänt bort från vattenstrålen och höll andan.
Resans klimax uppnåddes när jag rymde från Bamseklubben. Jag trodde att aktiviteterna i närheten av simbassängen skulle leda till en mycket säker död. Sedan gick jag vilse. Mamma och pappa letade efter mig i timmar. Det blev vår sista charterresa.
När vi kom hem till Sverige hade mormor gjort smörgåsar. Det var natt. Morfar hade ont i foten eftersom jag hade placerat ut häftstift i hela huset. Om det skulle komma tjuvar.
Ett år senare kraschlandade ett SAS-plan i Gottröra. Morfar satt vid köksbordet och förklarade att han aldrig mer tänkte resa någonstans. Han berättade ingående för mig om isbeläggningar på flygplansvingar.
Det blev inga fler solresor. Under flera år var det rent av otänkbart. När jag var tjock och olycklig. Sedan blev jag smal och olycklig. Vuxen. Pendlade i vikt och reste till storstäder. Vinglade omkring full. Låtsades vara någon annan.
Men de senaste åren har varit som en långsam resa bakåt i tiden, till åren innan. Jag bor i ett hus på landet. Om mindre än en månad åker jag på solsemester till Thailand. Jag tänker visserligen inte särskilt ofta på flygplansvingars eventuella isbeläggningar men jag kan fortfarande inte simma något vidare.
Mamma ringer och säger att jag måste se upp för dödsmaneterna. Jag säger: man kanske borde ha våtdräkt. Mamma säger: det vore kanske bra.