Så blir en usel filmrulle en stor bioupplevelse
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Korsriddarbuskisen ”Kingdom of heaven” är en ganska kass film. Ändå blir biobesöket en storartad cineastisk upplevelse.
Inte en enda gång under den långa filmen störs vi av att en mobiltelefon plötsligt ringer med någon löjlig melodisignal. Följaktligen slipper vi därmed höra människor som helt ogenerat inte bara svarar i telefonen, utan dessutom genomför ett fullbordat samtal. Alla i publiken har antingen stängt av sina mobiler eller satt dem på ljudlös, eftersom de befinner sig på bio.
Effekten blir att man kan höra det som sägs i filmen, i stället för ovidkommande nonsens från bänkgrannen.
Blodet skvätter och kroppsdelar huggs av. Ändå hör vi inte ett enda av de hjärndöda flabb som sådana scener normalt brukar framkalla, framförallt hos yngre män med störning. Faktum är att vi inte hör ens en kommentar typ: ”Ojdå, det där gjorde nog ont.”
Effekten blir att man kan koncentrera sig på de som has ihjäl i filmen, utan att behöva reta ihjäl sig på bänkgrannen.
Trots att huvudpersonen Orlando Bloom oavbrutet antingen säger eller gör något händer det aldrig att någon fåntratt öppnar munnen och tänker högt med begränsade resurser: Varför gjorde han så? Vart ska han nu? Vem är det där?
Alla de klassiska idiotfrågorna som brukar ställas högt under en bioföreställning lyser med sin frånvaro. Den intelligenta publiken förlitar sig på att regissören vet vad han gör, och att frågor besvaras efterhand som filmen fortsätter.
Effekten blir att man njuter av den kloka tystnaden.
Vid exakt noll tillfällen under drygt två timmar blir vi sparkade i ryggen av någon vårdslös typ som breder ut sig och tar plats utan hänsyn till oss som sitter framför.
Lika sällan behöver vi vända oss om och stirra surt mot dom där som annars alltid brukar sitta och föra en lång konversation. När vi ändå vänder oss om ser vi i stället en publik med blicken fästad på bioduken. Det är därför de är här.
Det mest fantastiska är ändå den totala avsaknaden av godisprassel, popcornglufsande eller sörplande med sugrör. Den här publiken kan uppenbarligen skilja på en biograf och en snabbmatsrestaurang. Kanske var det också därför de satt kvar under eftertexterna, och inte reste sig förrän hela filmen var slut.
Som sagt, en dålig film men en stor bioupplevelse. Om det fungerade så även här hemma skulle jag kunna tänka mig att börja gå på bio igen.
För ni har väl begripit att det inte var i biografkrisens Sverige vi befann oss?