Statsråd kan tänka sig att göra vad som helst
Hör ni till dem som begriper varför regeringen har en arbetsgrupp som ska "återupprätta näringslivets förtroende"? I så fall begriper ni mer än jag.
På det stora hela är det förstås bra att ha en regering. Bättre än att inte ha en regering, i alla fall. Möjligen. Man kan ju inte veta säkert, eftersom vi så sällan prövar alternativet. Men även om det är bra med en regering så förstår man att det inte kan vara så lätt om man råkar hamna i den.
De flesta av oss andra vet på ett ungefär vad vi ska göra på arbetstid. Är man sjuksyrra är det inget konstigt med att lägga ett förband. Men när det är klart är det få sjuksyrror som får för sig att de borde laga patientens moped. Bagare får nog sällan idén att klippa håret på kunderna, medan bullarna jäser. Det finns liksom gränser.
Men ministrar - eller statsråd, egentligen. Det är det de vill bli kallade.
Icke att förväxlas med stadsbud. Eller kanske att förväxlas med stadsbud, ändå. Om statsråden vill. För de har inga riktiga gränser. De kan göra lite vad som helst. Män som gör vad som faller dem in. Och kvinnor också, förstås.
Och nu har det tydligen fallit dem in att de ska "återupprätta näringslivets förtroende".
Jaja. Varför inte? Kan man skicka en människa till månen, så.
Men visst undrar man lite? Borde inte näringslivet återupprätta förtroendet för näringslivet? Borde inte regeringen vara mer intresserad av att återupprätta förtroendet för regeringen? Men sådär är det att vara minister.
Förlåt, statsråd. Det finns inga självklara uppgifter. Förutom alla tänkbara uppgifter. Det måste vara jobbigt.
Fast, det är klart, man kan ha rätt kul om man är gränslös också. Man måste till exempel hitta på namn på allting som faller en in. Namnet på det här infallet är "Förtroendekommissionen". Låter som en dansk deckare. Eller som ett sånt där gäng skäggiga gubbar med konstiga hattar som brukar styra universum i gamla sciencefiction-serier. Fast ordföranden heter inte Allan Kämpe, utan Erik Åsbrink.
Det är en annan bra sak med att göra saker som faller en in. Gamla kompisar behöver aldrig gå sysslolösa. Och så kan man se till att blanda in andra roliga människor. Rikard Wolff och Christer Sturmarck och Lukas Moodysson, om man är lagd åt det hållet. Wallenbergare och handelsbankare, om man gillar sånt.
Det finns förstås en Wallenbergare och en handelsbankare i Förtroendekommissionen. Det är ju viktigt att alla får komma till tals. En bank, en röst, eller vad det hette under demokratistriden.
Sånt skulle komma bort om vi inte hade statsråd som gjorde vad som föll dem in. Så det är ändå bra att de finns. Kanske.