Jag känner bara: Ta bort gubbjäveln Bush
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Skulle du vilja jobba som eldslukare?
Frågan ställs av en naken sexåring som väcker mig för att få svar på det han tycker är den nya dagens absolut viktigaste spörsmål. Klockan är halv sju, vi ligger i sängen och han vill verkligen veta. Skulle jag vilja jobba som eldslukare?
Jag försöker slingra mig och undrar vad jobbet innebär. Jag får veta att man måste dricka en speciell dricka. Sedan får jag nästa fråga:
Är det bara japaner som kan jobba som eldslukare?
Jag vet inte var han får allt ifrån, men jag är överlycklig för att han får det. Att hans lilla lintottiga huvud rymmer en hjärna som fungerar så underbart fint. Den suger åt sig som en svamp, processar som en dator och formulerar livsviktiga frågor som en äkta filosof.
Japaner? Eldslukare? Vi brottas i några minuter innan det är dags att gå upp och konfrontera den första dagen i november. Jag värmer oboy och kokar kaffe. Han bläddrar i Kalle Anka och jag i morgontidningen. Han tar in en värld som en gång skapades av Disney. Jag försöker få rätsida på en värld som hotas av Bush. Om vi har tur åker han ut i morgon. Om vi har otur kommer han att tolka valresultatet som ett carte blanche att fortsätta sitt personliga korståg mot allt han inte förstår eller gillar. Det kommer att göra världen än mer instabil än den redan är. Jag tittar på den lille kalleankaläsaren. Han tuggar ostmacka och dricker oboy. Han krigar ibland mot terrorister, men han kallar dem för ”turister”.
Det är ungefär som George Bush, fast tvärtom på något sätt som jag inte orkar formulera. Jag känner bara: Ta bort gubbjäveln. USA kanske tror att man behöver Bush, men världen vet att vi är mer betjänta av Kerry.
Jag läser om Springsteen. I snart en månad har han turnerat som främsta affischnamn i ”Vote For Change”-turnén genom USA. Tillsammans med en mängd andra tunga artister har han försökt påverka amerikanska väljare att byta ut Bush mot Kerry. Med musik, men också med agitation och övertygande resonemang om frihet, jämlikhet, rättvisa och fred.
Kerry har i princip stöd från alla som är något inom musik, film, tv och litteratur.
Bush har Loretta Lynn. Hon som sjöng ”Stand by your man”. I övrigt är det tunt med populärkulturella ikoner i Bush-lägret. Det känns symptomatiskt att Clint Eastwood, Bill Gates och Charlton Heston är Bushs mest prominenta dragplåster. Fundamentalt onda män i min anteckningsbok.
Kerrys favoritskiva är ”Abbey Road” med The Beatles. I det avseendet är han något konservativ. I övrigt verkar han precis så klok, liberal och humanistiskt orienterad som en amerikansk president borde vara i dessa tider. Därför hoppas jag innerligt att han vinner.