Rysslands anfall fick Sverige att vakna upp
Den rådande säkerhetspolitiska analysen kraschade slutgiltigt utanför Tbilisi. Det ryska anfallet mot Georgien hade det goda med sig att Sverige vaknade.
–?Lackmuspappret visar blodröd färg, säger centerpartisten Staffan Danielsson i försvarsberedningen till Svenska Dagbladet. Det är självklart mycket oroande att ett stort land i vår närhet gör krigshandlingar mot ett grannland.
Det är bara ett år sedan folkpartisten Allan Widman i försvarsutskottet kallade tankarna på att Sverige behövde ett försvar för:
–?Panikskapande.
Ingen kan längre hävda, som ÖB Syrén gjorde för några år sedan, att Ryssland demokratiseras och vävs in i det europeiska samarbetet.
Att som försvarsberedningen så sent som för åtta månader sedan lättsinnigt tycka till:
”Det är inte nödvändigtvis negativt att en modernisering sker av det ryska försvaret”, är i dag meningslöst. Ett uttalande före uppvaknandet.
Därmed är grundförutsättningen borta för politiken att Sverige inte längre behöver ett försvar. Samtliga politiska partier hade fel.
Det är helt utan glädje man iakttar hur det politiska etablissemanget ändrar riktning mitt i språnget. Sådana u-svängar gör sig bäst på tecknad film. Ett vilt sprattlande i tomma luften.
Vanligtvis kombineras den politiska hundraåttigraderssvängen med ett stelt maskhållande.
Senast i raden: försvarsminister Tolgfors.
Häromveckan var det hans tur att kommentera Georgien-kriget.
Efter några rituella sparkar mot det gamla ”invasionsförsvaret” erkände Tolgfors att det nuvarande försvaret inte klarar av sin huvuduppgift: att försvara Sverige.
En politisk kollaps.
Försvarsetablissemanget – politiker och militärer – har inte gjort skillnad mellan vad Ryssland vill och vad Ryssland kan. Genomgående har analyserna handlat om Rysslands
militära förmåga. Rysslands traditionella vilja att agera som aggressiv stormakt har lämnats därhän.
Eftersom Ryssland inte har kunnat agera militärt, har man dragit slutsatsen att Ryssland inte heller har velat agera militärt.
Varningssignalerna har varit många. Folkmordet i Tjetjenien. Den kraftiga upprustningen. Inblandningen i Ukrainas val. Provokationerna mot Estland. Egentligen har det räckt att lyssna på Putin. Men de ansvariga i Sverige har inte velat
höra, inte se. I stället har de ägnat sig åt önsketänkande.
Men nu är önsketänkandets tid över. Uppvaknandet blev grymt.
Det tidiga svenska erkännandet av Kosovo var folkrättsligt tveksamt och taktiskt dåraktigt. Utrikesdepartementet spelade själv bort de bästa argumenten mot det ryska anfallet mot Georgien. Den traditionella svenska linjen övergavs. Men alla vet att Carl Bildt är utrikesminister för Carl Bildt. Bildt försöker nu kompensera genom ett frenetiskt flygande och fördömande.
När illusionerna kraschar har militärledningen velat utmåla sig som motvilliga tjänare till politikerna. Inget kunde vara mer felaktigt.
En viktig del av den nödvändiga omläggningen av svensk försvarspolitik är en sociologisk studie över hur samspelet mellan politiker och militärer egentligen går till. Säkerhets-politikens inre rum har tydliga drag av eko-kammare. Grupptänkande härskar. Miljön måste vara ett eldorado för en ung ambitiös sociolog.
Hur kunde folkförsvaret avskaffas och Sverige skaffa sig en pacifistisk linje samtidigt som den stormakt som vi traditionellt har att förhålla oss till, uppträder alltmer aggressivt? Hur kan militära halvfigurer plötsligt göra lysande karriär?
Möjligen blir uppvaknandet till verkligheten nu så bryskt att delar av det politiska etablissemanget instinktivt reagerar med primitiv rysskräck. Äventyrspolitiker har en tendens att överkompensera.
Det vore olyckligt.
Sverige bör ha en god, långsiktig och vänskaplig relation till Ryssland baserad på ömsesidig respekt.
Det kräver ett starkt svenskt försvar.