Glöm ryggskott – släkten är värst

Monica Gunne

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-16

Läs Monica Gunnes krönika

Pang.

Så satt ryggskottet där.

Aj.

Och plötsligt kan jag varken sitta, ligga eller stå. Blixtar sprakar i korsryggen.

Jag svettas. Skriker.

”Försök att gå”, ropar naprapaten i mobilen.

Och jag gick. Hasade runt i lägenheten och räknade de där blixtarna. En blixt för varje mattkant och tröskel.

Aj. Aj.

Måste lugna mig. Kanske kan jag både gå och läsa samtidigt? Fick syn på några A4-sidor och började läsa. Det var en väns släktkrönika. Det är farfar Axel som berättar om en tid som inte längre finns. Bortträngda minnen från ett hårt, fattigt och svinkallt Västerbotten.

Axel var bara 11 år när han började arbeta.

En faster hade fixat jobbet i Björnsholmen. ”Vi var två som lastade spink från kantbänken”, skriver Axel i sina minnesanteckningar. ”Det var tungt för mig. Och nog var det fällt många tårar, för dagen var tolv timmar.”

Sedan var det en smedja i Tjärn och den nya sågen

i Sävenäs. Där var Axel hjälpsågare.

”En båt tog oss över älven”, berättar han. ”Det blev över fyra mil att gå. Vi började på söndag klockan ett och kom fram vid elvatiden å kvällen. Timlönen var sexton öre för fullgod arbetare. Sex öre för pojkar.”

Politiska agitatorer hade börjat dyka upp i trakterna. Bland annat den kända Kata Dalström och skogsarbetaren Blixt.

Axel var med den gången när Blixt höll tal i Nyhamn. ”Han fick inte tala på land, utan från en stenkista ute i vattnet. Ett femtiotal båtar hade ankrat runt ikring. Han eldade på hårt och ville att arbetarna skulle gå samman.”

Axel och några sågverksarbetare tog intryck. De stannade sågen och var ”fast beslutna att kräva 2 öres påökt per stock”. Axel och Pettersson gick in till disponenten: ”Det var som att sätta eld på krutdurken”, minns Axel. ”Det blev ett kort resonemang. Han slog näven i bordet och sedan var det bara att gå. Vi var avskedade.”

Blixtarna sprakar. Gnyr när jag kryper i säng. Läser det sista. Det är 1916 och Axel har inget jobb. Vad han gör? Han bestämmer sig för att bygga ett hus och söker upp en vän för att låna 3?500. Vännen säger: ”Visst får du låna. För en som vill fram bör hjälpas.”

Ligger sedan och stirrar i taket.

Det är alltså sådana här bjässar till människor som vi är byggda av.

Slappnar av.

Somnar tryggt.