PK-kvinnan är den nya borgarbrackan
Vill unga svenska tjejer verkligen bli hemmafruar? Frågan har ställts på flera håll, inte sällan smått indignerat, efter att DN:s Greta Thurfjell skrev en uppmärksammad text om ”huskvinnans” återkomst. Hon resonerar kring varför tjugoplus-tjejer som hon själv tröttnat på Instagramfeminism och lockas av mer konservativa ideal, hur kittlande det är att experimentera med klassisk femininitet och inse att män både bekräftar och belönar en. Hur hon känner sig lite upprorisk när hon kallar andra kvinnor ”fitta”. Ergo: Det är härligt att vara en dålig feminist.
Det var förstås många som slog ifrån sig texten med de vanliga signalorden – innerstad, bortskämd, privilegierad – men det betyder inte att spaningen saknar relevans.
När det politiskt korrekta gått varvet runt och feminismen omfamnas av ungefär samma människor som tittar på Melodifestivalen (dvs alla) är det normalt att någon frågar vad det är som pågår. Jag undrar också, och då förväxlas jag ändå besvärande ofta med en PK-kvinna.
PK-kvinnan, det vill säga mainstreamfeministen, det vill säga den svenska offentligheten, lider av några allvarliga symptom som förr eller senare alltid skulle slå tillbaka på henne själv. Jag vet det, för hon utgör minst halva min vänskapskrets (eller gjorde fram till den här texten i alla fall). Det första är att hon ljuger för att bevara den goda stämningen. Som uppvuxen inom ramen för den här katekesen får man lära sig en massa fina saker, som att alla kroppar är vackra. Problemet med PK-kvinnans fabler är att de stämmer så dåligt med vad samhället med all tydlighet berättar för oss i övrigt. Det tog mig ett par smärtsamma år av vuxenblivande – och utlandsboende – innan jag insåg att hälften av det jag lutat mig mot som ung kvinna var rent hyckleri.
Det innebär viss besvikelse – eller eufori, beroende på vilken genetisk utdelning man själv fått – att inse att trots all kroppsaktivism i världen är ungt och fast hull den bästa valutan på sex- och äktenskapsmarknaden. Att män, som är PK-kvinnans stora huvudbry, för all del kan tänka sig en smart kvinna, så länge hon också är snygg. Att vinna en argumentation på krogen – inte så svårt – ofta innebär att man går ensam hem – inte så roligt.
PK-kvinnan slänger sig gärna med ord som ”normkritik” och ”genustänk”, men själv gifter hon sig påfallande ofta med en ”kreatör” som heter Anton och skaffar två barn. När man presenterar sin pojkvän som händelsevis är muslim får hon något upphetsat i blicken (som om man valt sin partner på politisk eller religiös basis). Han är SÅ välkommen! Efter ett par glas frågar hon alltid om det inte ”blir problem?”.
PK-kvinnan har läst en massa böcker om patriarkatet. Ändå är hon är helt renons på radikalitet och verkliga idéskiften. Hon organiserar sitt liv sexuellt och ekonomiskt precis som sin mamma och mormor. Hon har det bara lite bättre ställt. Och en man som ”tycker det är självklart att dela på hushållsarbetet”, även om han är och spelar innebandy just i kväll.
Hon är alltså i allt väsentligt den nya borgarbrackan. Att dagens tjugoåringar, i alla fall inom en radie på fem kilometer från DN-skrapan i Stockholm, hellre söker sig till originalet är verkligen inga konstigheter. Det känns helt enkelt mer trotsigt. Och dessutom får man ha snygga underkläder.