Att vara rädd för män är vardag för oss kvinnor
Som ung lärde jag mig tidigt att inte vara rädd för häxan i sagan, utan för de stygga trollen ute i verkligheten.
Jag var väl förberedd, ändå gick det som det gick.
I tisdags twittrade en kvinnlig journalist om en händelse på en krog i Stockholm. Hon hade blivit förnedrad av tre män och nu ville hon berätta sin historia. I svallvågorna efter berättelsen blev hon anklagad för att vara manshatare, oäkta feminist och dessutom ifrågasatt eftersom hon nämnt att belackarna varit just män. Andra ville bara dela med sig av sina egna erfarenheter.
Jag läste och tänkte på när jag blev antastad i en bar.
När jag blev antastad på en nattklubb.
När jag blev blottad för på väg hem från skolan.
När jag blev kallad hora och fitta.
När jag blev förföljd av en lastbil så att jag var tvungen att gömma mig i en trappuppgång i flera timmar.
När jag blev sextrakasserad på en arbetsplats av en chef som tog mig på låret.
När en annan chef kommenterade min korta kjol.
När jag sprang hem från tunnelbanan för att en sexförbrytare härjade i området.
När jag cyklade hem så fort att benen värkte för att jag blivit förföljd flera kvarter.
När jag blev inlåst i en buss.
När jag blev jagad av ett gäng som hade bestämt sig för att kasta ner mig i en bassäng fylld med vatten.
Jag mindes alla gånger jag känt mig rädd. Och det gör mig ledsen in
i märgen att alla de som trakasserade och antastade mig var män. För så ser min berättelse ut. Jag har aldrig varit rädd för en annan kvinna, jag har varit rädd för så många män.
Ger det mig anledning att hata män? Givetvis inte. Ger det mig anledning att tycka att något är allvarligt fel? Absolut.
Det finns fler med listor liknande min. För dem är det här en vardag som de tvingats förhålla sig till och befinna sig
i, där hopplösheten får regera.
I mina minnen finns inga kvinnor. Bara män som kände, kanske för att samhället vi lever i varit uppbyggt så under alla år, att de hade makten över mig – och att de ville utnyttja den.
Verkligheten ser ut så här för alla oss som inte kan cykla hem på natten utan att ha bråttom. Och det är ingen verklighet som någon kan vara stolt över.