S har närmat sig M - och det är ett allvarligt problem
Vi är bäst på att lova längre straff och mindre daltande!
Med tre dagar kvar till valet finns det skäl att befara att kvällens kriminalpolitiska debatt i ”Brottscentralen” mer kommer att handla om att vinna röster än att förbättra Sverige.
Att riksdagspartierna tar denna debatt på allvar råder det ingen tvekan om. Lag och ordning må komma först på nionde plats då väljarna rankar valets viktigaste frågor, långt efter politikområden som jobben, skolan och vården, men i de nya tider som råder i medievärlden är en tv-sändning på Aftonbladet.se ett utmärkt sätt att nå ut till en stor publik.
Det är med andra ord inte överraskande att samtliga partier skickar sina tunga kriminalpolitiska talespersoner och inte några dussinfigurer.
Vad har vi då att förvänta oss av en debatt som ska handla om gängkrigen i förorterna, framtidens polis, vardagsbrotten och brottsligheten på internet?
Det skulle inte förvåna om sverigedemokraten Richard Jomshof påpekar att många av de förslag som har lagts den senaste mandatperioden i varierande utsträckning är kopior av sådant hans eget parti har tjatat om utan att få gehör.
Moderaten Krister Hammarbergh lär knappast försumma att berätta att Alliansen har skjutit till mer pengar till rättsväsendet och utökat poliskåren.
Rödgröna politiker skulle begå tjänstefel om de inte kontrade med att påpeka att regeringen trots dessa miljardsatsningar inte har lyckats få ordning på polisen och att andelen brott som klarats upp har minskat sedan 2006, året då Alliansen tillträdde.
Oförmågan att få bukt med vardagskriminaliteten - endast fyra procent av inbrotten blir lösta, att jämföra med Finlands 25 - är ytterligare ett tacksamt ämne för oppositionen.
Den politiska debatten om brott och straff lider sedan tidigt 1990-tal av ett allvarligt problem, nämligen att de en gång i världen så mjuka Socialdemokraterna mer och mer har närmat sig Moderaterna.
Ingen förväntar sig annat än att högern förespråkar hårdare tag. Det är klassisk konservativ politik. Men då det stora partiet till vänster samt småpartierna i borgerligheten ansluter till detta kriminalpolitiska synsätt upphör en konfliktyta som skulle kunna leda till en konstruktiv utveckling av lagstiftning och brottsbekämpning.
Kriminalliberala är numera endast Vänsterpartiet och i någon mån Miljöpartiet, två organisationer som inte ens tillsammans är tillräckligt stora för att få något avgörande inflytande.
Jag gissar att det med all önskvärd tydlighet kommer att framgå i kväll att de två stora numera är lika som bär.