Nu ska jag sluta att vara så kategorisk

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Risken är stor att detta är min sista kolumn. Jag har nämligen lovat att sluta med något som är själva förutsättningen för att dessa spalter ska bli skrivna. I så fall får ni skälla på (eller tacka) min fru.

Extrem kyla i kombination med lång ledighet ledde till att ett tusenbitars pussel med detaljrikt Carl Larsson-motiv lades ut på ett stort bord där hemma. Normalt brukar jag fnysa åt sånt där meningslöst trams som går under benämningen tidsfördriv: som pussel, korsord, luffarschack och liknande. Det är en gåta hur normalt funtade människor kan ägna tid åt något så futilt, när det finns tusentals både viktigare och roligare saker att ägna sig åt.

Så har jag alltid tyckt. Men jag håller nog på att ändra mig. Jag har ju blivit lite äldre. Då förändras man och plötsligt fattar man grejen med pussel: att bara sitta stilla och låta bitarna falla på plats, en efter en i maklig takt. Det är som livet självt. Som ung försöker man – likt barn med sina första pussel – pressa ihop bitar som inte passar, för att man så gärna vill få det att stämma och framför allt bli klar med skiten så att man kan börja leva.

Med stigande ålder blir man mindre ängslig, mindre melodramatisk, mindre kategorisk. Det där sista vill min fru att jag blir. Jag gillar min fru och vill gärna göra saker som gör att hon gillar mig; så mellan dig och mig och väggen är det mitt nyårslöfte att försöka vara mindre kategorisk. Fast fan vet hur det ska gå till.

Det är som att be Kajsa Bergqvist att bli sämre i höjdhopp. Kategorisk är nämligen min bästa gren. Kategorisk är mitt mellannamn. Kompromisslöst avfärdande utan minsta öppning för tolerans eller generositet. Fasen, jag har byggt ett halvt liv på att vara kategorisk.

Bo Kaspers Orkester är bäst i världen – på att göra meningslöst utslätad hissmusik för IT-neurotiker med bostadsrätt runt Stureplan.

Opel har hittills inte lyckats bygga en enda bil som klarat längre än ett år utan rostskador.

Ishockey är nästan lika underhållande som att titta på när målarfärg torkar.

Alla filmer med Björn Skifs är så dåliga att dom borde användas i avskräckande undervisningssyfte på Dramatiska institutet (fast det gör dom väl redan?).

Jonas Gardell kan inte vara bra. Det är omöjligt. Det bara är så.

Så där har jag hållit på, år efter år, och sågat den ena företeelsen efter den andra. Oftast har mina personliga lustmord varit synnerligen klent underbyggda (Bo Kaspers har jag till exempel aldrig hört annat än som bakgrundsmusik i klädbutiker). Svepande generaliseringar med den stora lien, inte sällan mot försvarslösa stackare på långt avstånd. Förlåt mig.

Omvänt har jag lika kategoriskt hyllat bortom sans och balans:

Frankrike är det enda landet i världen som kan göra rödvin – allt annat borde anmälas för varumärkesintrång.

James Ellroys detektivromaner får vanlig litteratur att likna skoluppsatser från en obsklass.

Bruce Springsteen är världsalltets innersta kärna. Det vet både Nasa, FN och Vatikanen men det hålls hemligt för att skydda Bruce och hans familj.

Både geografiskt och mänskligt borde Göteborg vara landets huvudstad. Stockholm är Sveriges port mot Karelen.

Det är bara folk som inte förstår sitt eget bästa som inte gillar kalvlever.

Efterhand som jag bläddrar tillbaka i gamla spalter inser jag att det nog är lika bra att bryta nyårslöftet redan nu. Merparten av vad jag skrivit genom åren är så pardonlöst och enögt att man nästan blir rädd. Åtminstone inser jag att min fru har rätt, även denna gång.

Men att skriva kolumner förutsätter att man är åtminstone ganska kategorisk. Det ska vara svart och vitt, helst hårt polariserat och vinklat. Fråga Heimerson, fråga Aschberg, fråga Guillou. Dom lägger inte fingrarna emellan.

Nu ska jag ge allting en chans. Jag ska sluta vara kategorisk. Jag ska bli vidsynt och öppen för nya intryck. Jag ska betrakta saker från olika perspektiv. Jag ska inte ventilera några förutfattade meningar.

Risken är minimal, men tänk om jag lyckas? Då blir det inga fler krönikor. Jag får väl lägga pussel i stället.

Anders Westgårdh