Läser inte Robert Mugabe tidningen?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag besökte nyligen en kolumnist i Harare. Tagwirei W Bango satt framför ordbehandlaren, drog handen genom håret och valde orden innan han skrev sin liknelse:

Presidenten i Zimbabwe, kamrat Robert Mugabe är Idi Amin upp i dagen. När Mugabe har bekymmer - landet har gått i spinn - måste han finna en syndabock. Han valde landets vita bönder. Amin i samma situation för trettio år sedan gjorde likadant - med en skillnad. I hans Uganda fanns bara få vita. Han gav sig därför i stället på sitt lands indiska befolkning: han drev dem på flykt och konfiskerade deras ägodelar.

"Vi vet hur det gick för Amin. Men", rundade Bango av sin krönika, "för Mugabe har det aldrig gått upp att folket ropar efter frihet och hyggligt liv."

Detta fanns sedan att läsa i The Daily News.

Sensationellt. Fria och djärva, kritiska och äreröriga ord tryckta i ett land, där en marxistisk tyrann leder vad som är värre än en polisstat. Det är laglöst land.

Organisationen Reportrar utan gränser klassar pressfriheten världen över. Störst är pressfriheten i Finland, Island, Norge och Holland. Zimbabwe finns på plats 123 av 139 undersökta länder. Ändå finns, märkligt nog, i det hungrande, aids-drabbade, repressiva Zimbabwe journalister med stort J. De lever farligt. I fjol sprängdes The News tryckpress.

De svarta journalisterna i huvudstaden är, som så ofta i gamla brittiska kolonier, utbildade i Fleet Street-tradition. På Fleet Street räckte det inte med fakta. Fakta måste levereras med kraften i en Mike Tyson-höger. Du skulle skriva som en ängel och med bildning, krydda med en rad ur Hamlet och vara fräck som en lus. Du skulle blanda svartsyn med humor. Framför allt måste du vara modig som Prins Valiant.

Dessa reportrar på The News, The Financial Gazette och Independent låter nyhetsbomber brisera: de avslöjar till exempel hur EU:s sanktioner kringgås. Regimens elit och deras familjemedlemmar ska inte få sätta foten i Europa. Ha! Zimbabwes skolminister var nyss i Bryssel och ohindrad flög landets polischef till Genève. Det avslöjas vidare hur de Zimbabwesoldater som skickades in i Kongos inbördeskrig bar sig åt som tjuvar, smugglare och fyllon.

Under rubriken "Patrioter, marionetter och hycklare" granskas informationsministern. En ledarskribent varnar regimen: "Den som sår ondska skördar ondska. Maktutövarna glömmer att de har släkt som en dag kan mötas av de förtrycktas vrede."

Bäst är Masola waDabudabu som skriver om Den Stora Ledaren: "Han skiljer sig inte från Hitler. Jag antar att om Hitler och Den Stora Ledaren stod sida vid sida skulle fokus hamna på den reslige ledaren från Zimbabwe."

Dessa ord skrivs och trycks i en tyranni! Så lät det aldrig i Bresjnevs Moskva, inte i Francos Spanien. Så låter det inte i Castros Kuba. Förklaringen till fenomenet måste vara att Mugabe inte läser tidningar och att News-skrivaren är modig som Prins Valiant.

Det finns inte gräns för hur bra Zimbabwes journalister är: ihärdiga i sin nyhetsjakt, kvicka, kritiska men inte hysteriska. De borde engageras som lärare vid Sveriges journalisthögskolor. Några borde inplanteras på mediernas centralredaktioner och ledarsidesmoduler. Med sitt tuffa nyhetsval, sina slagkraftiga rubriker och eleganta formuleringar har de mycket att lära oss alla.

Det finns heller ingen gräns för hur beskäftigt och övermaga vi svenskar uppträder. Vi som vet bäst. Vi som vill alla väl.

I den andan vill svenska

journalistbyråkrater i en fortsättningsskolas regi och för Sidas pengar nu utbilda Zimbabwes journalister.

Vi lära dom!? När det borde vara tvärtom. Jisses! Det är i så fall också dags för Sida att bjuda in Nasa med orden: "Vi ska lära er att flyga till månen." Posta samtidigt ett kort till Salzburg: "Om Herr Mozart bara ville komma till Hultsfred ska vi lära honom hur musik ska låta."

Själv skickar jag i eftermiddag min katt till Afrika. Där ska hon lära lejonen att ryta.

Staffan Heimerson