Ska vi intervjua en ambassadör för en mordisk regim?
MARTIN SCHORI om bevakningen av demonstrationerna i Iran
Historiska – och brutala – scener på gatorna i Iran. I främsta ledet går kvinnorna.
En stor nyhetsstory, som varit omdiskuterad de senaste veckorna. Mängder med läsare och tittare har hört av sig till oss och andra medier.
De flesta har varit kritiska.
- Varför rapporterar ni inte mer om det som sker i Iran?
- Varför använder ni vissa experter?
- Och, nu senast, varför ger ni utrymme åt Irans ambassadör?
Den första frågan har vi utvärderat internt och landat i att vi var sena med att ge demonstrationerna det utrymme de förtjänar. Det är inget att hymla med.
Varför blev det så då?
Dels tror jag att det har att göra med det övriga nyhetsläget i världen. Medierna brukar klara av en massiv bevakning kring två eller kanske tre stora världshändelser samtidigt. Men sedan börjar det bli svårt, av både resurs- och utrymmesskäl. Demonstranterna i Iran gick ut på gatorna samtidigt som det var politiskt kaos här i Sverige, en stigande inflation, ett galopperande elpris. Nordstream. Och ett krig i Ukraina, vårt närområde, där händelseutvecklingen varit minst sagt omtumlande den senaste tiden.
En annan anledning är att det är i princip omöjligt att rapportera inifrån Iran. Att vara på plats är något som alla journalister och medier strävar efter.
Men journalister får inte komma in i Iran och tar man sig dit illegalt, vilket kan vara aktuellt ibland, riskerar man extremt hårda straff. Ett annat alternativ är att söka andra röster men de vi kontaktar, både i och utanför Iran, är, fullt förståeligt, ofta rädda för att prata med oss. De filmer och bilder som sprids är nästintill omöjliga att verifiera.
Det finns så klart andra sätt att skriva om en händelse, men ovanstående faktorer har begränsat oss. Det är ett enormt problem för journalistiken, när en regim är så mån om kontrollera vilken information som kommer ut och gynnas av att den inte når omvärlden.
Dessutom befinner vi oss fortfarande ganska tidigt inne i händelserna, då mediernas fokus ligger på att försöka rapportera och ta reda på vad som händer, snarare än de stora fördjupningarna.
Faktum är ju också att Aftonbladet har bevakat Iran sedan den första dagen och är i skrivande stund uppe i ett 70-tal publiceringar på sajten, men det har alldeles uppenbart gått många förbi. Det tror jag beror på det snabba nyhetsflödet hos oss och andra. För att en händelse ska uppfattas som massiv i dag måste bevakningen vara extremt massiv. Och det dröjde, som sagt, någon vecka innan det skedde.
För att en händelse ska uppfattas som massiv idag måste bevakningen vara extremt massiv
På tisdagsmorgonen publicerade Aftonbladet en intervju med Irans ambassadör i Sverige.
Vissa menar att vi inte borde ha gjort det. Varför ge utrymme åt en person som är utsänd av och talesperson för en mordisk regim?
Vi bedömer att intervjun med ambassadören är relevant sett till det rådande nyhetsläget. Ansvarsutkrävande är en viktig del i journalistiken. Vi ställer kritiska frågor till ambassadören och är också noga med att sätta det han säger i en kontext. Därför publicerade vår utrikeskommentator Wolfgang Hansson en analys i anslutning till intervju, där han bland annat kallar landet styre för en “låtsasdemokrati”.
Intervjun är ju också bara en publicering i en omfattande bevakning där vi i övrigt lyft fram i princip enbart kritiska röster mot Irans regim. Samma dag publicerade vi, utöver Hanssons analys, också en artikel där svenska profiler kräver att ambassaden ska stängas.
Omvärldens dom mot Irans regim är, som sig bör, hård. Det perspektivet är också det dominerande i Aftonbladets rapportering. Att vi publicerar ambassadörens utsagor innebär inte att vi, eller läsarna för den delen, tror på dem. De är intressanta delvis just för att de är så verklighetsfrånvända.
En del av kritiken mot Aftonbladet och övriga medier har varit rimlig. Andra blandar ihop vår roll. Vårt jobb är att rapportera om vad som händer, försöka sätta det i en kontext och lyfta utsatta röster. Vi är dock inte aktivister.
Det har varit starka känslor i anslutning kring rapporteringen. Vi välkomnar, och uppskattar alla som hör av sig till oss med synpunkter och idéer. Du som läser detta är självklart alltid välkommen att höra av dig till mig, eller redaktionen.