Vi måste lära oss att sila förhandssnacket
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
N
är man ser på hur barnen växer upp och står i, kan man undra om barnen nånsin får det som vi. Ni minns den gamla bitterljuva sången där HasseåTage oroligt funderade över framtiden, en samling tankar som destillerades ner till en enda central fråga: Undrar om barnen får ett glas öl.
Framtiden som åsyftades är redan här, och barnen i visan är redan vuxna.
Ölbristen är inte påtaglig, men i mycket annat har folkhemsskildrarna HasseåTage fått sina farhågor besannade. Dåtidens präktiga välfärdssamhälle tycks befinna sig i fritt fall och påverkar obevekligt de känslor av nationell stolthet som vi alltid kunnat gotta oss i förr.
I tv-programmet Debatt diskuterades häromkvällen den svenska OS-insatsen i jämförelse med den norska. Kolumnister, idrottare, sportpsykologer och autentiska norrmän turades om att spekulera i den blågula genomklappningens orsaker - och dess eventuellt djupare betydelse. Det pratades om begrepp som vinnarkultur och självbild som viktiga framgångsfaktorer.
Vi är så vana vid att vara bäst att vi helt enkelt förträngt sanningen: vi är inte bäst. Vi måste nog lära oss sila förhandssnacket.
Sanningen är att Sverige har rämnat men den svenska självbilden är fortfarande relativt intakt. Det tror fasen att det uppstår nationella trauman när skillnaden mellan vår inlärda självgodhet och den objektiva verkligheten är så stor.
Jag gick i grundskolan på sextiotalet. I såväl undervisning som media matades vi med bevisen för landets storhet. Vi lärde oss att vårt samhällsbygge var världens bästa, att vår industri var överlägsen, att våra sociala system inte gick att överträffa, att det i princip var lite synd om alla andra länder. Och visst var det mycket som var bra, det kan inte förnekas. Men lika mycket handlade det om en effektiv indoktrinering och uppbyggande av världens svullnaste självbild. Den svenska modellen skapades i en form av dopningstillstånd, eftersom vi gått genom världskriget utan blodprov.
I dag är det tvärtom. Nu matas vi (och våra barn) med motsatsen. Den ena svenska motgången läggs till den andra som pusselbitar i en ny och dystrare bild av landet: Ericsson får smisk av Nokia, Volvo blir amerikanskt, sjukvården kollapsar, svenska Boo.com förkroppsligar den spruckna IT-bubblan, vi rasar i välfärdsstatistiken, Teliaaktien tokfloppar, SAS fuskar och havererar, skolan hänger på repet och Astrid Lindgren dör samtidigt som Per Elofsson går in i väggen och Tommy Salo blir skotträdd.
I dag är det våra generationer (de indoktrinerade födda mellan 1945 och 1965) som sitter på alla viktiga poster, har beslutsmakt och faktiskt styr landet. Vi låter Sverige förfalla framför näsan på oss, eftersom våra skygglappar hindrar oss från att se helheten. Vi ser bara det vi vill se: landet är världsbäst och de gamla systemen ännu oöverträffade. Det är ett nationellt självbedrägeri.
Ett land utan självbild blir ett trasigt och vilset land. Jag förespråkar absolut inte chauvinism och nationalism. En rimligt sanningsenlig gemensam uppfattning om sakernas tillstånd skulle däremot vara önskvärd: en ny självbild kalibrerad efter verkligheten. Det finns inget att sträva efter om man utgår från att vi redan står på toppen, och utan riktning slutar kompassen aldrig att snurra.
Ni har hört om vårdkrisen. I Göteborg har den varit veckans nyhetstema. Totalkaos och läkaruppror. Själv hamnade jag på Sahlgrenska sjukhuset i ett ärende. Det kändes som att förirra sig in i The Bronx. Jag insåg att från och med nu gäller det att aktivt leva så att man minimerar risken för att hamna på sjukhus. Det känns ovant.
Värst ändå var den lilla nyheten som flimrade förbi i de västsvenska regionalnyheterna: de boende på ålderdomshemmen i Hylte i Halland ska inte längre få någon lättöl till maten. Därmed sparar kommunen 50 000 kronor om året.
Vi pratar om människor som har kämpat ett helt liv för att bygga upp landet vi skröt om och stoltserade med. Nu får dom inte ens ett glas öl. En närmast övertydlig bild av den svenska tragedin.