Jag tänder inte på valmanifestet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
På språng genom köpcentret svänger jag runt hörnet och krockar nästan med en solbränd kille i slitna jeans och imponerande överarmar. Men det jag slås av är hans t-shirt. Tvärs över bröstet stod det tryckt i vita stämpelliknande bokstäver: Out Of Work.
Okej, tänkte jag, det har alltså gått så långt att arbetslösheten blivit en fräck accessoar i modet. Ett statement, något vi bär på bröstet som ett annat varumärke.
Sen krockade jag nästan med en gubbe i keps som viftade med propagandablad och insåg att valrörelsen är uppe och springer nu, med valmanifest, vallöften, valfläsk, valutspel och valkampanjer. Och jag är trött redan nu. Inte på att vi har en valrörelse, det ska vi ha eftersom vi lever i en demokrati.
Men innehållet. Eller rättare sagt bristen på innehåll. Det är så smått, så futtigt, så nervöst och osäkert. Svensk politik känns ungefär lika kreativ som en strategiövning med Lars Lagerbäck.
Det märks inte minst i sossarnas valmanifest. Å andra sidan har jag inga förväntningar på att alliansen kommer att förbluffa med något epokgörande heller.
Det är liksom inte vad politiker gör. Förbluffar alltså.
Var finns det offensiva, glödande, nästan galet viljestarka? I tre tusen nya hemvårdare eller i höjd föräldraersättning? Var är fantasin och frenesin att skapa något som leder till mer än att man får sitta vid ratten i fyra år? Nej, visst, det är ju inte det det handlar om. Det handlar ju om att få sitta vid ratten i fyra år.
SVT:s "Agenda" hade finansminister Pär Nuder på besök häromkvällen. Han ombads att nämna den enskilt viktigaste punkten i regeringspartiets valmanifest. Jag repeterar: den enskilt viktigaste punkten i regeringspartiets valmanifest.
Jag satt som på nålar i tv-soffan. Sen sa han: Det jag prioriterar högst, och det som jag vill lägga först - det är tandvårdsreformen.
Globaliseringen pressar vår konkurrenskraft varje dag. Miljöhotet är en kuslig realitet. Skolan slirar ute i diket. Nyfattigdomen växer. Hundratusentals bidragsberoende. Misslyckad integrationspolitik. Brain drain. Brottsligheten skenar"
Och hundratusentals är arbetslösa - mitt i den starkaste högkonjunkturen sen sextiotalet.
Men ändå är tandvårdsreformen allra viktigast, tyckte finansministern. Då kunde jag inte låta bli att tänka på hur vi ska försvara oss när nästa generation ställer oss till svars. Vad kan vi säga för att mildra deras besvikelse? Vi hade i alla fall fina tänder?