Sluta med vokalonani - skaffa er ett liv i stället
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-09-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jo, det är upprörande att bevittna hur några ringvrak från musikindustrins utmarker gör sig stöddiga över nervösa ungdomar med dålig sångröst.
Ja, det är påfrestande att se hur vissa deltagare får sista spiken i kistan efter ett långt lidande som uppenbara mobbningoffer.
Jovisst, det är beklämmande att vår oroliga tids mest uppmärksammade tv-underhållning är ett djävulusiskt genomarbetat gladiatorspel.
Och jadå, det är trist att se hur TV4 blir TV3.
Ändå är det inget av ovanstående som gör mig riktigt provocerad när jag tittar på "Idol 2004". Det som gör mig upprörd på gränsen till lipfärdig är inte dom som hånas och blir utslagna.
Det är dom som går vidare.
Dom som sjunger så fint att jag mår illa.
Eländet har pågått i över tio år. Det började det ödesdigra året 1993 då Whitney Houston fick en världshit med Dolly Partons "I will always love you". Dollys originalinspelning från 1974 är en bitterljuv och innerlig ballad, perfekt levererad av en stor sångerska och låtskrivare.
Whitneys version är ett vedervärdigt men oavsiktligt lustmord. Det är även en nyckelhändelse i musikhistorien. Den blev nämligen startskottet för ett helt nytt sätt att sjunga. Vi snackar om wailandet.
Whitney, det eländet, var den första kommersiella sångerska som helt utan urskillning började tänja och dra och slita i vokalerna så att det lät moäöhhhh-mwoaeee-ouieee i vartenda ord tills man slutligen inte kunde begripa vad hon ville säga. Det spelar i och för sig ingen roll, eftersom den sortens musik brukar ha lyrik på den mest infantila nivå. Men för öronen och hjärtat var och är wailandet en plåga.
Whitney, den olyckan, utvecklade en sångstil som blev prototypen för varenda souldiva och hissmusikleverantör som följde i hennes spår. Även härmaporna blev framgångsrika med sin vokalonani: Mariah Carey, Christina Aguilera, Mary J Blige, Anastacia, Beyoncé, Destinys Child och den värsta av dem alla, Celine Dion.
Och här i ankdammen dröjde det inte länge förrän det skulle wailas på Trackslistan, i folkparkerna och på Skansen. Säg Robyn, det räcker.
Effekten av tio års wail-indoktrinering kan vi beskåda i program som Idol 2004. En hel generation av skadade ungdomar som låtsas förmedla känsla med stora gester och stämband som åker berg-och-dalbana mellan oktaverna.
Dom tror att det är så man sjunger (för att det är så som idolerna sjunger).
Dom tror att det är bra (för att dom får klartecken av Clabbe).
Det är det inte. Dom borde skaffa sig ett liv istället.