Fisljumma burköl och en ensam dragspelare
Den egendomliga lukten av bensin och bränt socker.
På en ödslig scen utanför biblioteket sitter en herre med vitt skägg och dragspel, han spelar sånger som nästan ingen vill höra.
Runt honom säljs älgkorv och kokosbollar och lite längre bort har man spikat upp ett portabelt och inte alls livsfarligt tivoli.
Av kvällens förväntade fylleslag märks inte annat än spänd förväntan, en vibration i luften.
Framåt åtta ska ishallen förvandlas till diskotek, men med artonårsgräns. De som är yngre tvingas nöja sig med att stå utanför, med ryggsäckarna fulla av illegala fisljumma burköl. Eller, som några andra av ortens framtidshopp: ägna kvällen åt att skrika könsord i gångtunneln under järnvägen.
Nästa dag kommer lokaltidningen skriva att Gnestadagen var en folkfest som till och med lockade utsocknes.
Inte ett ord om dragspelaren dock. Han som två åldringar nu sitter och lyssnar på; de sitter ett tjugotal meter från den ödsliga scenen, en på parkbänken och en på sin rullator.
Det kan också vara så att de bara vill hämta andan i folkvimlet, och att detta råkar vara den enda folktomma platsen i hela centrum, just framför herren som bara ibland har svårt att spela i takt med sin trummaskin.
Dragspelarens insats påminner annars om en nästan utdöd professionalitet: ingenting i hans uttryck andas besvikelse.
Hans goda humör har troligtvis redan uthärdat allt, och dragspelet har säkert följt honom genom hela Sörmland, mellan varuhus och äldreboenden; inget sammanhang är för litet för en dragspelare med sammetsröst och flera hundra dansbandssånger inprogrammerade på trummaskinen.
Och var det inte Springsteen himself som sa att om så bara en enda människa dyker upp så förtjänar just den människan sitt livs show.
Konst står inte nödvändigtvis i relation till antalet människor som uppskattar den, det vet nog dragspelaren. Jag tror det.
Själv minns jag ett författarbesök i Dalsland där publiken bestod av tre personer, varav två var tjänstgörande bibliotekarier.
Och dragspelaren vet förstås att han inte är Gnestadagens huvudakt, han kan inte konkurrera med vare sig ishallens diskotek eller ens morgondagens invigning av kommunens nya konstgräsplan, men han är en underhållare, en dragspelare med sammetsröst.
Och en sådan frågar förstås sin publik om de vill höra någon önskelåt.
Det vill de inte, ingen av dem.