Tygsvansen mellan benen blev min död
Jag var på bröllop häromdagen. Klädkoden var frack och det oroade mig. Jag hade burit frack en gång tidigare och fick avbryta kvällen i förtid då jag upplevde att jag såg ut som en fåntratt.
Det kanske krävs lite träning att bära frack utan att fundera så mycket över det faktum att man faktiskt går runt med en svart tygsvans mellan benen. Eller så är det så att det aldrig går att lära sig. Jag tror att fracken som sådan är en fysisk manifestation på de klasskomplex som haft fäste i mig ända sedan barndomen. Jag är en Farsta-själ som hela tiden försökt komma undan utan att bli upptäckt. Jag har förfinat mina kunskaper, lärt mig knepen och tricken, är numera övertygad om att jag kommer att klara varje enskild kväll utan att någon upptäckt den stora hemligheten, som febrigt sliter undan människor på väg mot mig, pekar på mig och skriker: HAN ÄR FRÅN FARSTA!
Men fracken bevisar slutgiltigt att Farstaränderna aldrig riktigt går ur. Jag kommer alltid känna obehag över att klä mig på sådant sätt att jag har en tygsvans mellan benen.
Det här bröllopet rymde bara gäster som hade fracken i blodet. Det var folk som bär frack mest hela tiden, fracken är här inte ett plagg, det är en andra hud.
Före middagen var det så kallat mingel, där gästerna stod i grupper och konverserade utsökt i treminuterspass innan de omgrupperade sig. Jag talade med en man, ung och bländande vacker med guldfärgad hud och tänder så vita att de nästan var blå. Vi talade om, äh, jag minns inte, vi stod väl och gjorde vad vi kunde för att tillryggalägga det här treminuterspasset så elegant och smärtfritt som möjligt. Plötsligt upptäckte jag att detta praktexemplar till människa bar en vit näsduk i bröstfickan. Jag blev perplex. Jag hade ingen vit näsduk i min bröstficka. Blodet rusade till, jag blev lite yr, blicken sökte automatiskt efter en stol där jag kunde sätta mig en stund. Var näsduken en del av uniformen? Hade jag missat detta? Jag vek upp blicken, lät den vandra mellan människorna. Ni måste förstå att jag kände mig lite BEKYMRAD när det långsamt gick upp för mig att samtliga män bar näsduk i bröstfickan. Det var en speciell upplevelse, det var som i slutet av filmen ”De misstänkta”, när Kayser Soze träder fram, när alla bitar faller på plats, när sanningen står så smärtsamt klar för alla och envar. Hade ögonblicket haft ett soundtrack hade där varit dramatiska stråkar och kanske en trumma.
Jag försökte fokusera på samtalet med mannen som stod mitt emot, men det var svårt. Jag tänkte bara på näsdukarna omkring mig och det svarta hål som min egen bröstficka utgjorde.
Plötsligt började ynglingen mitt emot mig stirra mig i bröstet. Jag kan inte med säkerhet säga att det var så, men sådan var känslan. Han stirrade liksom häpet på min bröstficka. Och jag såg hur föraktet lyste som fosfor i hans ögon.
Plötsligt började det tisslas omkring mig, så uppfattade jag det. Alla gick runt och förhöll sig till mig och det faktum att jag glömt näsduk. De pekade och gjorde miner, himlade med ögonen. Någon härmade min gångstil och andra kvävde sina skratt.
Fnissade de? Jag tror det. Alla stod där och gapskrattade, pekade finger. En av gästerna väste: ”Hem till Farsta med dig!” Någon annan började skrika hysteriskt, en tredje sprang fram med tändstickor och försökte sätta eld på mig. Jag fredade mig, slog mot honom, men snart anslöt andra med tändare och allt vad det var. De skulle bränna upp mig. De skulle offra mig eller hur det var. Jag flydde ner mot floden, 80 män i frack följde efter, de bar facklor nu, sjöng suggestiva sånger, trampade taktfast som i marsch. De hann ifatt mig vid floden, någon fällde mig och jag föll, de band och donade, någon över-frack-kucku med särskilt många ordnar på bröstet läste ur något pergament medan de andra snabbt samlade kvistar, som de placerade under mig där jag stod vid min träpåle och så brände de mig levande.