Jag står längst fram under hela Ulf Lundells konsert
Coola 70-plussarna har regerat i sommar
Det har varit 70-plussarnas sommar.
Mick Jagger, 79, har dansat på Friends.
Själv har jag njutit av Ulf Lundell, 72, och Maggie Smith, 87.
Damerna på platserna bredvid hade rest fem mil till bion i vår skånska by för att se den nya ”Downton Abbey”-filmen.
Själv har jag gångavstånd, och var snabb att boka biljetter långt i förväg.
Klokt, för det visade sig att två föreställningar såldes slut i ett nafs, liksom en tredje, extrainsatt. ”Downton Abbey – en ny era” är sommarens film, och de negativa recensenterna har inte fattat någonting.
Jag hade egentligen inte stora förväntningar på filmen. Men den var så bra, från första rutan till den sista.
Tyckte vi, och damerna från Skurup.
Det är förstås Maggie Smith, född 1934, som är den stora stjärnan. Som änkenåden av Grantham har hon drivit hela dramat framför sig i sex säsonger av tv-serien, och nu i två långfilmer.
Det är härligt att se riktigt bra kvinnliga komplicerade, roliga och salta rollfigurer, och genom att konstruera dem glädjer manusförfattaren Julian Fellowes, 72, en hel värld.
Han är född samma år som Ulf Lundell. Lundell har något helt annat att erbjuda sin publik, men det som förenar är den höga konstnärliga kvaliteten i något som samtidigt är väldigt lättillgängligt.
På Kronovalls slott en underbar sommarkväll står jag längst fram i två och en halv timme, inne i en värld av musik som talar direkt till mig. Det är magiskt. När det är dags för extranummer ropar jag efter ”Måne över Haväng”, och som sista låt gör han den.
Senare visar någon på Facebook upp låtlistan som musikerna haft klistrad på golvet. Den mycket sällan spelade ”Måne över Haväng” som sista låt.
Vad underbart att han inte heller glömt bort den, den sorgliga sången om misslyckad kärlek, och om hur månen kan hänga över land och hav på Österlen, precis som den gjorde när jag gick hem från bion en vecka tidigare.
Jag önskar att någon skrev riktigt insiktsfullt om det Ulf Lundell, en av våra riktigt stora, gjort på scen i sommar. Men han raljerar mellan låtarna om en recension där han kallats ”vår vanliga mamma”.
Det låter obegripligt. Men jag hittar texten på en kultursida, där det står om en av konserterna att ”Lundell är mamman som iförd noppig morgonrock steker falukorv”.
Än en gång, som när jag läste recensioner av ”Downton Abbey”-filmen, förstår jag ingenting.
I gruppen ”Ulf Lundell fans!” på Facebook skriver de som sett honom många gånger att han varit på topp i sommar. En veteran skriver att konserten på Kronovall är bland de fem bästa han gjort.
Bara några dagar efter Lundellkonserten uppträder Joni Mitchell, 78, på Newport-festivalen i USA. Jag lyssnar girigt på allt jag hittar på Youtube. Hon sitter ner den mesta tiden, är långt ifrån lika fysiskt vältränad som den jämnårige Mick Jagger, som jag en vecka senare ser dansa på Friends i Stockholm i olika filmklipp på nätet.
Men allt hon gör är helt underbart. De coola 70-plussarna har regerat i sommar.
- Intressanta dokumentären ”Mary Quant – minikjolens moder” finns på SVT. Den nu 92-åriga modegiganten skapade det tidiga 60-talsmodet med kortkort, mönstrade strumpor och starka färger.
- För några år sen såg jag en otroligt vacker kvinna på ett tåg, gråhårig, men med en ung kropp som Mick Jagger: skådespelerskan Inga Landgré, nu nyss fyllda 95. Filmen ”Om Inga” finns på SVT Play.
- En annan cool Mick Jagger-liknande person är Barbro Westerholm, 89. Bilden på henne i Pride-paraden iklädd t-shirt och vita jeans visar att man inte behöver vara rockstjärna för att hålla stilen.