Jag kan inte blunda utan att se Milo framför mig
Vet du hur tunn en 13-årig pojkes handled är? Hur oproportionerligt stora öronen och fötterna är? Kinderna lena utan finnar och skäggstubb. Rösten fortfarande ljus, eller så där pinsamt svårkontrollerad som den blir i målbrottet.
13-åriga pojkar är så stora och så små och idag kan jag inte blunda utan att se Milos ansikte framför mig.
Milo som var 13 och försvann. Milo som hittades skjuten i huvudet i ett skogsparti.
Milo som inte hann leva och bli sådär gängligt lång som pojkar i 14-årsåldern blir.
Jag blundar och jag tänker att hans ögonbryn ser ut exakt som mina små pojkars ögonbryn.
Jag blundar och ser två andra pojkar framför mig, de är 14 år och har lejts för att utföra uppdrag åt Rawa Majids Foxtrot-nätverk. När de inte lyckades genomföra uppdragen ska de ha torterats till döds för statuera exempel åt andra barn, som om de ville säga: så kan det gå om ni inte gör som vi säger.
När Einár sköts i huvudet var han 19 år. Så ung och nu är de döda ännu yngre.
Pojkkroppar utspridda i skogar, avrättade och gömda i buskage. Det får aldrig bli normalt. Måtte det för alltid bli stora rubriker. Måtte vi gråta varje gång det händer.
För några dagar sedan kallade justitieminister Gunnar Strömmer till sig rådet mot organiserad brottslighet för att prata om de två senaste veckornas fasansfulla utveckling. Han sa att det ”inte är ett alternativ att göra det vi hittills har gjort”.
Så, vad är alternativet?
Att polisen blivit bättre och fler gängkriminella sitter bakom lås och bom är en sak – att stoppa inflödet av barn till gäng är en annan.
I Haninge kommun, där jag själv bor, ser man att rekordmånga (och allt yngre) barn rekryteras – och det i en rasande takt.
I en intervju med DN säger Anneli Lindqvist, ansvarig för avhopparverksamheten inom Haninge kommun, att ”situationen har förvärrats 100 procent de senaste två åren”. Anders Bolund, som arbetar med att söka upp och hjälpa unga med kriminellt riskbeteende i Haninge säger i samma intervju att de saknar en metod för att arbeta med väldigt unga personer, ”det tar tid att ställa om”.
Jag vill inte att det ska ta tid. Jag får panik. Jag står inte ut med tanken på pojkar som sänks ner i gravar.
Barn i våra socioekonomiskt utsatta områden dör medan politikerna samtalar och kraftsamlar och käbblar. Jag fattar att det är svårt och att det kommer ta tid MEN JAG STÅR INTE UT!
Statsministern säger att han saknar ord. Det är lika bra. Allt politikerna säger och gör låter ändå så banalt när en 13-åring har blivit mördad.